Klockan 6 ligger dimman som ett skirt bomullstäcke över vattnet. Ytan är en spegel och när solen försöker ta sig igenom fukten blir ljuset nästan magiskt.

Jag vill ut. Dofta, känna och vara mitt i allt det vackra.

När jag når strandkanten är dimman borta. Den lyfte och försvann som om den samlats in av en stor hand.

Fåglarna är som galna och det är lätt att förstå. De kan säkert inte heller få nog. Här gäller det att öppna alla sinnen och låta sommaren flöda rakt in i kroppens alla vintertrötta vinklar och vrår.

Jag följer vattnet ut mot Råssnäsudden i Motala. Träden bildar valv högt upp ovanför stigen och det är som att gå i en lövsal. Sommaren känns i näsan. Det doftar hundkex, lupiner, gräs och lite jord. Precis som det ska.

Allra längst ut på uddens spets kan man balansera och slå sig ner på en av alla stenar. Åt ena hållet skymtar Motalabron och Skepparpinan som är inloppet till hamnen. Åt andra ligger hela Vättern nästan stilla.

Ingenstans är det så lätt att komma till ro som där man har sina rötter. Om jag stirrar länge, länge ut över vattnet kan jag se vår röda H-båt som vi hade när jag var liten. Jag kan se pappa vid rodret och mamma på fördäck. Jag har en liten orange flytväst och – märkligt nog eftersom vi är på en båt – gula träskor med vita prickar.

Det friskar i och båten lutar ordentligt. Jag älskade det då lika mycket som jag gör i dag.

Tittar jag lite längre åt vänster på viken ser jag ett tjugotal små båtar med storsegel och försegel. Det är snipe–VM från 1992. Jag sitter på startfartyget. Pappa är tävlingsledare. Han är koncentrerad och bestämd. Jag är bara tonåring och försöker hålla ett av mina första samtal på engelska. Det stapplar...

Vi hade seglare från hela världen på besök i Motala och vädret var lika fint som den här dagen.

Jag minns när Japans delegation kom. En av deras ledare tittade ut över vattnet och sa sakta: "Vet ni om att ni bor i paradiset?"

Jag blev vän med en seglare från Uruguay. Kvällen före sista tävlingsdagen kysste han mig under ett träd en kort bit från vattnet. Vi skrev brev ett tag, men sen såg jag honom aldrig mer. Då kändes sommaren i hjärtat.

Tittar jag inåt land ser jag segelklubben och alla båtar som ligger vid bryggan eller vid boj. Där ror jag och min bästis Linda i min blågula gummibåt. Vi har en skylt på båten med texten "Tillstånd av hamnkaptenen". Hamnkaptenen var pappa och jag minns hur stolt jag var där vi gled omkring bland båtarna och låtsades att vi var viktiga tillsynsmän minsann.

En doppingfamilj glider förbi och tar mig tillbaka till nuet. Mamman sträcker på halsen och vakar över sina skyddslingar. Jag känner igen mig. Häromdagen var jag just vid samma sten som jag sitter på i dag, tillsammans med mina barn. Vi tittade på allt och inget. Skuttade mellan stenarna tills vi hittade en där vi kunde sitta och kramas en stund.

Jag har det fint i dag, men inget slår känslan av att dela allt det vackra med nära och kära.

Jag blundar och lyssnar på vågorna. Känner doften av vatten. Hör en tändkulemotor puttra förbi långt borta.

Kan sommaren kännas i magen? Ja, det kan jag lova!