Med de orden försvann han och jag såg bara den nakna lilla ryggtavlan och en grön kalsongrumpa med glada sköldpaddor skutta iväg genom hallen och uppför trappan.

Kvar stod jag och tittade på tallriken med gröt på köksbordet.

Det var inte en fråga från min sida, det var en uppmaning och i ett försök att låta lite vänlig gjorde jag om det till en fråga. Svaret nej fanns inte.

Vad hände?

Jag ropade lite tafatt uppåt tv-rummet.

Inget svar.

Nehej. I ren förundran tog jag undan tallriken själv. Diskade den av bara farten.

När fick min lille krabat idén att säga nej bara? Rakt av. Till sin mamma?

Det har för all del hänt förut, men då brukar han skratta efteråt och göra som jag säger, även om det tar en stund.

Det här var beslutsamt.

Jag som trodde att jag hade pondus.

Det gäller med andra ord att hänga med. Min yngste son, rymmaren i fråga, fyllde sju i början av veckan. Han är ett litet barn, samtidigt som han börjar bli en stor kille.

Vi kastas hemma mellan diskussionsämnen i allt från hur jorden uppstod, till varför just Skalman och Lille Skutt är Bamses bästa vänner. Huruvida ”tefatar” är snabbare än stjärnfall och om Nils Holgersson och Hulken är samma person. Det är spännande. Och det kräver svar.

”Mamma, vad händer om en rymdgubbe hoppar ner från månen och fortfarande har masken på sig?” Så lät en av de senaste funderingarna. Han tittade förväntansfullt på mig med sina stora blå ögon. Här gick det inte att säga något så dumt som att det inte går att hoppa ner från månen. Här krävdes ett klokt svar.

Det är underbart att vara förälder. På så många sätt. Men gröttallriken visar att det är dags att vara allt mer noga med att hålla de gränser vi har satt upp.

Det kan vara bland det svåraste som finns i uppfostran. När dagens 45 minuter vid paddan eller tv:n är slut så är det ju inte så dumt om de sitter kvar i tio minuter till så att maten blir helt färdig. Och det går fortare att duka själv, trots att det är storebrors tur att hjälpa till.

Och visst måste de väl förstå att man sitter stilla vid matbordet trots att jag själv flyger upp och ner? Inte kan det väl göra något att jag springer omkring med tandborsten i hela huset, och i nästa sekund snäser att tänderna borstas i badrummet och ingen annanstans?

Barn gör som vi vuxna gör, inte som vi säger. Det får man ofta höra. Alltså tar jag undan gröttallriken. Bör jag berätta det för sonen kanske?

Att vara mamma till två små killar som tar för sig allt mer av livet är en ynnest. Det mest fantastiska och det mest utmanande uppdraget jag någonsin kommer att få. Jag är tacksam varje minut.

”Mamma, vi har ju två dammsugare. Vilken av dem är pappas?”

Underbar fråga!

Ju äldre barnen blir desto svårare lär det nog bli att navigera mellan gröttallrikar och rymdgubbar. Jag antar utmaningen med glädje.

Vet ni förresten hur svårt det är att säga ”vi äter inte godis på tisdagar” när man har hela munnen full av dumlekola?