Jag är full av beundran inför människor som utan att tveka kan öppna garderobsdörrarna hemma och låta vem som helst titta in. Det skulle jag aldrig våga.
Den ljusnande tid nu kommer när den obarmhärtiga vårsolen avslöjar vinterns lättja. Med mörkret som ursäkt har det gått att sjunka ned i soffan och ägna hela kvällen åt nyheter och nöjen.
Härom söndagen lyste solen så vackert in i vardagsrummet på lantstället. Jag råkade flytta något på en bokhylla och upptäckte plötsligt att det var ett tjockt dammlager överallt, utom där jag just lyft på en boktrave.
I det läget finns det två alternativ. Antingen proklamera ”RÖR INGENTING!” och fortsätta låtsas att det är vinter. Eller att vara den vuxne i rummet och sätta igång. För det finns faktiskt ingen återvändo. Det är bara att hämta dammsugaren.
Jag minns den obligatoriska vårstädningen, som jag upplevde under uppväxten. När hela huset vändes upp och ned. Mattorna skulle ut och borstas i snön innan den helt smälte bort. Alla krukväxter stod på golvet och fönstren skulle putsas. Vårgardinerna sättas upp.
Vem har vårgardiner nu för tiden?
Jag minns den rotlösa känslan när man var ivägen hela tiden. Tänker: hjälpte jag inte till alls?
Förmodligen inte, det här var mammas uppgift, av tradition och gammal vana. Hon var helt slut efteråt, minns jag med skam. Men det var nog sådana dagar som pappa kom hem från jobbet med en orkidé och en Toblerone.
I vårstädningen ingick även att röja i linneskåpet och att vädra kläderna i garderoberna.
DET borde jag verkligen ta tag i. (Nu känner jag att mannen nickar – han sköter med beröm sin del av den sysslan.)
Till mitt försvar hävdar jag att jag frostade av frysen på landet förra året. Nyligen hjälptes vi åt med frysen i stadsköket. Inspirerade av framgången med ett frysskåp där det faktiskt går att dra ut lådorna obehindrat, har vi fortsatt att tömma de båda boxarna i källaren. Ja, du ser, båda boxarna!
Det har varit fördröjningstaktiken – bättre skaffa en frys till än att frosta av den gamla… Men nu är vi på gång!
Jag erkänner att det känns väldigt skönt. Jag mår bra av duktighetspoängen varje dag jag tar fram en oidentifierad hårdfrusen plastlåda, som efter bara en natt i kyl förvandlas till matlåda på jobbet. Menyn är spännande, man vet aldrig riktigt vad man får på tallriken. Hittills har allt varit gott, om än överraskande. Nyligen trodde jag att det var broccolisoppa jag tinade, men det visade sig vara pestokassler.
Men när man tror att matresten bara ska in i frysen någon vecka och det sedan dröjer åratal och ett par omflyttningar innan den kommer ut igen… Ja, kanske dags att jag lär mig skriva på lådorna också.
Så håll ut, sporrad av framgången med frysen börjar jag till och med närma mig garderoben!
Lena Grape Lilliehorn är journalist i Öst Media.