Ni vet; sen från jobbet, tomt i kylskåpet, alla hungriga... allt det där som man blir lite lagom vardagslycklig av. In med äldsta sonen i bilen och iväg till matbutiken. Målmedvetet passerade vi nagellacken, duschtvålen, disktrasorna, böckerna, ja till och med leksakshyllorna. Siktet låg på frukt och grönsaker till att börja med.

Äpplen, potatis, purjolök.

– Och gul paprika, sa sonen bestämt.

Ja visst, det säger inte en mamma nej till.

Men vid paprikorna var det trångt. En äldre man, säkert i 90-årsåldern, stod lutad mot hyllan med allt det färggranna bakom sig. Han hade tagit en kort paus i handlandet och kikade ut över allt stressande runt omkring sig.

– Jaha, paprikor, utropade han och tittade på oss.

– Ja, vi ska bara försöka ta en påse, sa jag och sträckte mig så långt jag kunde, runt honom.

– Ha! ropade han nöjt. Påse är ett bra ord. Det kan också uttalas ”på se” och då betyda något helt annat. Det finns många sådana ord. Svenskan är rolig på det sättet.

Där hade han fångat mig. Istället för att svara något snabbt och artigt stannade jag upp och tittade på honom. Hörde mig själv säga att jag jobbar med ord och att jag håller med honom om att språket är roande på så många spännande sätt.

– Då måste jag få fråga en sak, sa mannen och tittade finurligt på mig.

– Ja visst!

– Dricker du kaffe?

– Öh, nej...?

– Det var svagt!

Han skrattade så att paprikorna hoppade bakom honom.

Det var för all del inte det roligaste skämtet jag hört, men det var ett av de bättre mötena och korta samtalen jag någonsin haft i en grönsaksavdelning. Jag kom till och med på mig med att för en kort sekund önska att hans kaffefråga faktiskt gällt en gemensam fika. Nu dricker jag inte kaffe, så svaret var ärligt, men te går ju bra. Tänk att få sitta ned med den mannen en stund och prata om ord. Riktigt nörda ner oss i roliga uttryck och betydelser.

– God banan! Ha! Nu är du inte riktigt på banan va?

Nu var det inte slut med språkliga möten där, visade det sig. Ett par dagar senare stod jag i kön i en klädbutik tillsammans med en kollega.

– Snygg, sa jag och nöp i blusen hon just skulle betala.

– Ja, den var riktigt fin, sa hon.

– ÄR, hördes tydligt från kvinnan framför i kön.

– Va?

– Är! Blusen är fortfarande fin.

Hon vände sig om och log.

– Det är så många som slarvar med språket och låter negativa helt i onödan.

– Kom ihåg att jag sa det, fortsatte hon. Och märk väl att jag säger ”kom ihåg” istället för ”glöm inte bort”. ”Inte” är ett negativt ord som vi ofta klarar oss utan.

Vi traskade iväg med varsin klädpåse och en positiv tankeställare i färskt minne.

Språket är viktigt och förenande.

Jag undrar vad mannen vid paprikan skulle ha sagt till kvinnan i kön?