- Där!! Jag ser den, jag ser den! Kolla, vad stooor...
8-åringen går nästan upp i falsett när han får syn på det fruktade monstret.
6-åringen sluter upp i orange flytväst och hjälper till att hålla koll med sin ficklampa.
– Mamma, dom är äckliga, ropar han. Äckliga att hålla i alltså. En gång hållde jag i en liten, men jag vågade inte hålla i den stora.
Han bubblar av upphetsning och spänning.
– Den stora kröp på golvet i vardagsrummet och försökte knipa i en blomma med sin hand, jag menar knipare. Jag vågade inte ta den. Vi fick ropa på pappa, för storebror vågade hålla i ingen!
Jag minns det här tillfället. Premiärfiske för familjen tillsammans med vänner, medan jag och mamman i den andra familjen var bortresta.
Min fråga gäller inte så mycket huruvida det är äckligt att hålla i en kräfta eller inte, utan vad ”den stora” gjorde på vardagsrumsgolvet.
– Vad då? Vi hade ju fångat dom, förklarar 6-åringen och gör tydligt klart att det är en ovanligt dum fråga. Då var vi tvungna att ha dom på golvet för vi ville ju leka med dom lite.
Aha. Ja, vissa saker är förstås mer självklara för ett barn (och för en pappa) än för en mamma.
Diskussionen avslutas medan bytet i fråga lugnt spatserar vidare i mörkret bland stenarna på botten. Klipper möjligen lite med klorna och är högst omedveten om att han eller hon är huvudrollsinnehavare i ett av barnens mest spännande sensommarminne. En pansarklädd krigare med vapen som i bästa fall är lika stora som halva kroppen. Redo att strida så att sjögräset yr. Eller att ta upp kampen på vardagsrumsgolvet tydligen. Hur den bataljen avslutades förtäljer inte historien och jag gör väl bäst i att släppa ämnet.
Dagen efter det äventyrliga letandet i mörkret dyker den oundvikliga frågan upp. Den som jag ovilligt ska erkänna att jag snuddar vid själv ganska ofta. Solen skiner, vattnet glittrar. VAR är kräftorna?
”Nej oh nej, de sover nu! Under stenarna,” lovar jag. ”De visar inte så mycket som en tåspets på något av sina många ledade ben, ingen fara!”
Jag låter tvärsäker. Och tar på mig foppatofflorna när jag badar.
– Mamma, varför har du toff...
Äsch, vassa stenar, vet du. Bara därför.
Jag simmar utan att nudda botten och gör något som kan liknas vid en cirkuskonst för att nå bryggstegen med fötterna utan att ställa mig upp först.
Det är förresten förbaskat opraktiskt att simma med tofflor.
Nej, jag är djurovänlig nog i det här sammanhanget, att tycka att kräftor gör sig bäst på fat. Med en dillkvist, en brödbit och något gott att dricka. Då kan jag till och med tänka mig att salutera dem med en sång. Utan tofflor. Men gärna med hatt.