Jag har varit på vägmöte, årsmöte i samfälligheten som sköter vägen till vårt fritidsparadis.

En viktig årlig avstämning. Ett par grannar är med på telefon denna vardagkväll.

För så är det: de flesta som köper en fastighet på landsbygden köper samtidigt en andel i det gemensamma ansvaret för att kunna ta sig fram där.

”Vägen, den bara finns”, tänker man. Reflekterar inte över att en väg in i skogen, mellan hagar och gårdar, inte alls är självklart.

Vägen på landet är också mer än bara en transportled. Här hör vi grusknaster långt bort när det kommer någon på vägen. Ska de till oss?

På vägen förnyas det sociala kittet. Här hälsar vi när vi möts. Stämmer av genom bilfönstret hur grannarna mår, vad som hänt sedan sist. Vad besökare vill. Alla håller ett vakande öga på varandras hem, ser det normalt ut?

Att aktivt delta i vägföreningen är en övning i praktisk demokrati. Alla förväntas säga sin mening, en grundsten i samhällsbygget. Räcker föreningens pengar till det som behöver göras i år? Snöröjning, kantskärning, dammbindning, vändplaner.

Eller behöver föreningen utdebitera? Alltså, behöver vi bidra för att ha råd att hålla vägen i skick?

Vi är lyckligt lottade att det är åratal sedan senaste utdebiteringen, annars är det vanligt i de flesta föreningar.

Det finns över 23 000 enskilda väghållare som får statsbidrag för skötseln varje år. Trafikverket betalar för att vägen ska hållas öppen för allmän trafik och för att underlätta för boende och näringsliv.

Statsbidraget är ett bra tillskott för föreningen, men det gäller förstås att hushålla med pengarna. Och det gäller ju inte bara oss som bor längs vägen. Posten och sotaren måste kunna ta sig fram. Skolbussen, slambilen, timmerbilar. Vi är många som dessutom vill njuta av lugnet i skogen, plocka svamp, gå med hunden. För att vår unika allemansrätt ska kunna utnyttjas krävs vägar.

Alla de här allvarliga tankarna uppfyller mitt sinne morgonen efter mötet. Jag väcks tidigt av två tranor som trumpetar kilometervis bort. En bofink premiärdrillar i trädgården. Det är redan aprilväder och snöar stilla med fluffiga flingor.

Jag tar bilen till jobbet och funderar på frågorna som kom upp till kaffet i går. Hur är det med vildsvinens framfart? En granne har fått en hel hage helt uppbökad.

Hur är läget i fiskevårdsföreningen? Kommer insjöfisk att bli viktigare om vi ska äta mindre kött?

Årsmötet är en chans att möta alla grannar. Stämningen är artig och rätt formell. Det är allvarliga frågor som ventileras.

Jag tänker: det är just sådana här osynliga strukturer som håller samhället igång, där ideella krafter tar ansvar och bryr sig om varandra.

Datum är redan spikat för nästa årsmöte.