Frågan ställdes med myndig röst av högste socialchefen i Motala kommun i början av 1970-talet.

På den tiden skojade man inte hur som helst med disponenter av den kalibern. Det var niga vackert som gällde när man möttes i korridorerna.

Därför var frågan förstås en smula berättigad.

Den kom dock inte direkt. Nämnde chef, en proper och bestämd äldre man, var tvungen att samla sig en stund först. Och inte minst plocka ihop pärmar och papper som han tappat över golvet.

"Nå, fröken Pettersson?"

Den här händelsen ger mig glada vårkänslor. Av samma slag som när solen skiner, gräset är så grönt att man skulle vilja göra kullerbyttor och björkarna så krispiga att man vill klättra upp till en topp och bara titta ut över allt det vackra. Och man tar med sig den kvittrande känslan i magen in på jobbet för att busa lite med arbetskamraterna. Typ gömma sig i en stor papperspåse...

Inte kunde väl fröken Pettersson – det vill säga min mamma innan hon gifte sig med pappa – föreställa sig att hennes närmsta kollegor skulle vika av in i ett annat rum i korridoren och att socialchefen själv skulle dyka upp istället.

Möjligen kvittrade det inte lika mycket i magen just när hon tog sats och flög upp ur påsen och skrek så mycket hon kunde, och samtidigt insåg att det inte alls var Ann-Charlotte och Berit hon skrämde från vettet...

Hur värdigt kan man trassla sig ur en påse och övergå till en elegant, lite underdånig nigning? Det har mamma försökt beskriva för mig många gånger och jag får glada vårkänslor i magen varje gång.

Precis som jag får när jag föreställer mig hur nämnda fröken Pettersson vid ungefär samma tidpunkt på 70-talet får syn på en vän som står och tittar i ett skyltfönster en bit bort. Mamsen tog sats och sprang fram för att göra ett spänstigt hopp upp på kamratens rygg.

Åh, vad hon ska ha önskat att det verkligen var kamraten. Eller i alla fall någon hon kände.

Just där och då, med armar och ben runt överkroppen på en helt främmande människa kan ju inte magpirret ha varit på topp.

"Det var bara att glida ner och be om ursäkt för att man störde så hastigt", har mamma förklarat.

I dag ger den här händelsen oss båda bubblande vårkänslor!

Släpper hämningarna lite på våren? Går över i spontanitet i takt med att värmen stiger?

Jag hann i alla fall aldrig tänka efter härom morgonen när jag och en manlig kollega möttes på tåget.

Efter en stund tog han upp sin frukostmatsäck som bland annat bestod av frukt.

"Det är en rejäl banan du har där!"

Ett oklokt utrop i en fullsatt kupé. Det insåg jag i samma stund som orden slank ut. Ingen större fara så klart och när var och en i närheten försäkrat sig om att inga konstigheter förekom skrattade vi gott.

Impulsiva tokerier hör våren till. Det kan bli pinsamt i stunden för all del, men ger många glada skratt långt efteråt.

Välkommen vår och sommar! Tid för fniss och pirr i magen.