Visionen om månhuset har förverkligats med samarbeten, bland annat med japanska ispace. "Tillsammanskapet som blir när man har en gemensam målbild, när man har en idé som har den här typen av värde där folk ställer upp...jag tycker att det är hela grejen. Det är egentligen det som är verket", säger Mikael Genberg.
Under morgonen den 15 januari sköts det decimeterstora huset ut i rymden. Kulmen på en decennier lång dröm för konstnären Mikael Genberg. När Vimmerby Tidning pratar med honom är han på plats i Florida för uppskjutet.
– Det är sjukt fullt med känslor i kroppen. Jag är både nervös och uppspelt. Det har varit väldigt svårt att sova, berättar han.
Huset kommer att färdas med robotfarkosten i fyra till fem månader innan det till slut sätts på plats på månens yta.
– Den ska jättelångt bort från jorden, mellan 1 och 1,5 miljonkilometer bort innan den vänder. Den ska ta sig så nära solen att gravitationen från jorden upphör att vara så kraftig och gravitationen från solen istället tar vid. Det som händer då är att det uppstår en jämvikt som gör att det kostar väldigt lite bränsle att ändra riktning och ta sig tillbaka till månen. Så det blir spännande månader att titta på himmelen och tänka "var är du?".
Drömmen att sätta ett hus på månen startade när Mikael Genberg hörde talas om att svenska Rymdbolaget skulle bygga Europas första månsond.
– Då tänkte jag att där på månen skulle man sätta ett hus. Sedan har det rullat på. Det intressanta är att trots upp- och nedgångar genom åren så har idén legat kvar i huvudet på mig. Det är naturligtvis för att jag tycker att det är starkt nog. Och att människor runt omkring mig också har tyckt att den varit intressant nog. Det har gjort att den här drömmen har kunnat hållas vid liv.
"Vi är 70 privata delägare som lagt in pengar och jobbat intensivt för att få det att hända", säger Mikael Genberg.
Att idén faktiskt blev verklighet menar han har att göra med samarbetet som utvecklats kring projektet.
– Det är själva nyckeln oavsett vad man ska göra. Särskilt om man ska göra något som inte går att göra själv. Det intressanta är nästan varför andra är intresserade av att vara med på en sådan här grej. Jag tror egentligen att det handlar om att man kommer med en idé som är större än den enskilde. Då blir det spännande, "kan vi göra det här?". Då finns det heller ingen traditionell logik att man gör det för vinning eller tillväxt. Utan man gör det för att man vill göra det och vill uttrycka någonting.
I Brännebro utanför Gullringen finns planer på att uppföra ett glashotell. Men Länsstyrelsen i Kalmar har nekat till strandskyddsdispens och under hösten blev det ännu ett nej i domstol. "Luften går ur lite när man får ett nej men vi laddar om och tar nya tag. Får man in lite positivitet i det hela igen så tror jag att det kommer att gå framåt", säger Andrew Johnston.
Mikael Genberg har även ett konstverk på gång i Vimmerby kommun. När entreprenör Andrew Johnston tog över Brännebro Kraft valde han att kontakta Genberg för ett samarbete.
– Det handlar om att det finns ett vattenfall som är väldigt vackert. Då tänkte jag på ett hus i vattenfallet. Man vill se och höra. Vill att det ska brusa och vara galet. Det ska kännas lite obehagligt tycker jag, säger Genberg.
– Det är en fin plats men jag har förstått att det har blivit försenat och fått bakslag. Så det kanske inte blir något, eller så blir det något. Men jag tycker inte att det gör så mycket att det tar lite tid. Utan det är vägen som är grejen.
Projektet i Brännebro beräknas kosta 30-40 miljoner om det får byggas. "Det verkar som det är tillgängligheten de reagerar på. Man påstår att folk inte kan komma fram till fallet om vi bygger. Men det känns lite som ett svepskäl. Vi får se hur vi ska lösa upp det", säger Andrew Johnston.
I höstas fick projektet sitt senaste avslag angående strandskyddsdispens. Men Andrew Johnston berättar att det inte finns några planer på att ge upp drömmen.
– Vi kommer att överklaga. Det är lite jobbigt men det är som det är. Vi kommer ta tag i det här nu när vi kommit in i nya året, kolla på hur vi ska lägga upp det och vilka förändringar vi måste göra.
Hur många nej kan ni klara av?
– Det gäller bara att hitta ett sätt att ta sig framåt. Det är ju så att droppen urholkar stenen. Vi tänker absolut inte ge upp, på något sätt tror jag att vi ska få igenom det här.