Idag är Christer Hager i Mariannelund en av allt färre som utefter egna upplevelser kan berätta om den epok bruket innebar.
Själv växte han upp i en av arbetarbostäderna "Bikupan" (där Korpen idag ligger).
– De var kalla och i väldigt dåligt skick. Det var ett torrdass på gården och inget varmvatten fanns.
Han beskriver att många av hyresgästerna var ungkarlar och att det var socialdemokrati som gällde utan undantag.
Själv var han bara några månader när han flyttade in hos mormor och morfar medan mamma åkte till Stockholm för att jobba.
– När hon skulle hämta mig senare så sa morfar nej, säger han.
Många gånger gick jobben på bruken i arv. Christer Hagers släkt är ett klassiskt exempel från morfarsfar till hans egen son.
– Morfars far föddes samma år som bruket startade 1888. Han var åtta år när han började jobba genom att sy kolsäckar då bruket eldades med kol. Det var bara skolgång ett par dagar i veckan, beskriver han.
Christer Hager fortsätter berätta om sin morfar som jobbade hela livet på bruket.
– Då var pensionsåldern 67 år. Han gick av sitt sista pass klockan 22 en söndag och såg fram mot pensionen. Men samma natt dog han. Då hade han jobbat 53 år på bruket.
Själv blev Christer Hager affärsföreståndare i Vimmerby.
– Men jag var så trött på det jobbet. Jag och min fru ville flytta till Mariannelund så jag gick till bruket och frågade om jobb.
Svaret blev att han kunde börja jobba dagen efter. Det räckte att han hade släkt där.
– Det var en jättestor omställning för mig och jag tänkte mig en kortare tid då jag läste bokföring. Men jag trivdes så bra.
När han berättar sina minnen återkommer han ofta till kamratanda och sammanhållning.
– Oftast umgicks man på fritiden också. Alla visste allt om alla och det var svårt att hålla något hemligt. På söndagarna klädde arbetarna sig i slips och kostym och gick till torget där man satte sig på långsofforna och pratade – om bruket. Att man skulle klä om var viktigt, förklarar han dåtidens klädkod.
Att ha släkt på bruket var enligt Christer Hager under många år ett outtalat krav för att få jobb, ända fram till 1970-talet.
– Ett lämmeltåg med folk flyttade från orten. Man fick då ta in folk utifrån som inte var släkt. Det var inte tänkbart innan. Många av de som kom var bondpojkar från byarna runtomkring.
Christer Hager berättar att bruket gav bidrag till den som byggde hus om personen skrev på ett tioårskontrakt.
Efter fem år på bruket skrev Christer Hager 1973 på ett sådant dokument.
– Jag hade bara satt spaden i jorden till huset när koncessionsnämnden för miljöskydd tog beslutet att lägga ner fabriken, säger Christer Hager.
En 90-årig epok tog slut. Christer Hager fanns bland dem som lämnade sista arbetspasset midsommar 1977.
– Det kändes hemskt, minns han.
Många av de 92 anställda fortsatte till andra bruk. Själv hade Christer Hager tagit över ortens camping och köpte även den kiosk som då fanns vid biografen.
Hur ser du på nedläggningen nu?
Han säger att det gick många år då han tyckte det var fruktansvärt att man la ner.
– Men det var inte klokt vad vi släppte ut föroreningar. Hela samhället stank. Vi pumpade ut obegränsat med klor och svavel i ån. Vi gick med gasmask då vi släppte ut syror. Lut, svavel och massa annat tippades i dammen och det rök från både den och från ån. Det området lär man aldrig få ordning på men det är förvånansvärt att ån renat sig som den gjort, säger han.
