För lite drygt fyra år sedan flyttade han till Västervik, tillsammans med sin sambo som kommer härifrån. Då hade de sitt första barn på väg och ville lämna Stockholm för ett lugnare liv. Efter ett antal år i musikbranschen ville Jim trappa ner.

– Jag kände att den ständiga pressen var för stor. Jag har haft den stora förmånen att få jobba med några av de bästa i Sverige, men det lossnade inte riktigt för mig.

Visst unnar han vännerna deras framgångar.

Artikelbild

| Den hör lilla synten köpte Jims pappa på 80-talet och Jim använder den fortfarande.

– Men när kompisen har haft flera Billboard-ettor, då är det jävligt svårt att inte jämföra sig. Jag ifrågasatte mig själv och undrade om jag verkligen ska hålla på med det här.

Den outtröttliga energin han tidigare haft för musiken började mattas av. Att bli pappa blev en naturlig brytpunkt.

– Det blev en räddning. Dels för att jag inte mådde bra i det liv jag levde och dels för att det inte längre kändes som att jag sviker mig själv genom att inte längre satsa på musiken. Jag gör det för någon annans skull.

Drömmen om musiken hade varit en del av Jim så länge att han knappt minns någonting annat och han kände att han inte visste riktigt vem han skulle vara utan den.

Artikelbild

| Jim och hans familj trivs i Västervik.

– Det var en otroligt jobbig period.

Nu, med sonen som just fyllt tre år och en liten nyfödd dotter, så är han nöjd med sina val.

Artikelbild

| När han inte sysslar med musik bygger Jim gärna Star Wars-lego och samlingen växer ständigt.

– Om jag fick möjlighet att gå tillbaka och ändra på saker skulle jag inte ha gjort något annorlunda.

Musikintresset har funnits där ända sedan barndomen. Både föräldrarna och Jims två äldre bröder spelade och vardagsrummet i hemmet i Härnösand var familjens replokal. Det var mycket Beatles och Queen och för Jim, som var sex år yngre än sin yngste storebror, handlade det mest om att få vara med.

Artikelbild

| En Millenium Falcon i lego samsas med en mjukis-Darth Vader.

– Jag spelade det som var ledigt, ibland var det klaviatur, ibland trummor, ibland gitarr. Jag fastnade inte för något särskilt instrument utan provade allt möjligt.

Intresset för musik blev allt större och i tioårsåldern kom han på att han ville skriva låtar.

Artikelbild

| Skivomslagen gör Jim gärna själv. Det här är bandet Snöblinds första album och bilden är Jim när han var liten.

– Det började växa fram någon slags vision om framtiden.

Under ungdomsåren blev musiken hans känslomässiga ventil. Han bildade ett band tillsammans med två kompisar och de spelade överallt där de fick möjlighet. Bästa kompisen spelade bas och en klasskompis hade börjat spela trummor. Själv tog han gitarren.

Artikelbild

| I studion finns allt möjligt som kan låta. Jim har till exempel lånat sonens maracas.

– Ingen av dem ville sjunga, så då tänkte jag att då får jag göra det. Jag var skitnervös i början. Och det är jag fortfarande förresten, varje gång, trots att jag har gjort det hundratals gånger.

Trots att musiken var det viktigaste för Jim gick han inte det estetiska programmet på gymnasiet, han valde natur.

Artikelbild

| Oftast spelar han klaviatur när han komponerar, men ibland tar han till gitarren.

– Jag kommer visserligen från en musikalisk familj, men den är också väldigt akademisk och utbildning var något man skulle satsa på.

Jims pappa är numera pensionär, men är utbildad arkitekt och för honom var det mycket viktigt att sönerna studerade.

Artikelbild

| Studion är liten, men funkar bra. "Nackdelen är att jag är inne lite på trummor just nu och det hade varit roligt att få in i alla fall ett elektriskt trumset, men det går inte."

Pappan kommer från Kap Verde och är uppväxt i Portugal, och det är därifrån alla Jims efternamn kommer.

Men Jim nöjer sig ofta med sitt första efternamn, Almgren, i officiella sammanhang.

Artikelbild

– Nej, Almgren Fonseca Ferreira Gândara... Folk kan inte ens uttala det, skrattar han.

– Det blir bara förvirrande.

Jims föräldrar var nämligen inte gifta och när barnen skulle få sina efternamn var de tvungna att ta hela pappas namn eftersom det räknades som ett. Han berättar att de försökte dela upp det för att hela Almgren Gândara, men det gick inte.

När Jim var 19 år bestämde han sig för att söka till Idol. Vid den här tiden sysslade han egentligen mest med metal och annan hårdare musik, men tyckte det var en kul grej. Och det gick bra. Så bra att han tog sig hela vägen fram till kvalveckan när de 24 finalisterna skulle väljas ut. Där tog det stopp.

– Jag hade väl lite otur också som hamnade i samma grupp som Måns Zelmerlöw... säger Jim och skrattar.

Att det inte blev någon final i Idol är han inte särskilt ledsen över, även om han så klart hade tyckt att det hade varit kul att gå vidare.

Under Idol-tiden i Stockholm passade han också på att träffa en kompis som han hade fått kontakt med via sociala forum på nätet, nämligen Johan Schuster, numera mer känd som Shellback. De snackade musik och musikproduktion. Johan blev sedan kvar i Stockholm medan Jim återvände till Härnösand.

– Han började jobba med Max Martin och plötsligt fick jag ett telefonsamtal där Johan undrade om jag ville komma och spela rockgitarr i USA. Ja tack, sa jag.

Max Martin hade tagit sig an att bilda ett band kring sångaren Chad Wolf, som har rötterna i den amerikanska södern och americanamusiken, och poppa upp honom och valde då att ta in svenska musiker.

– I ett par år åkte jag fram och tillbaka till USA och spelade och turnerade hejvilt. Det var ju inte precis så jag hade tänkt mig att min musikdröm skulle besannas, men det gav mig ovärderliga blickar in i musikbranschen.

Bland annat gjorde bandet ett framträdande på The Ellen Show.

Drömmen om att själv skapa musik fanns dock fortfarande där och när han fick frågan av en kompis på Warner Chappell om han inte skrev eget material kunde han plocka fram lite han skrivit för det egna bandet Snöblind.

– Jag hade musiken inspelad, men så fick jag sitta och sjunga till.

– Två veckor senare skrev jag på som upphovsman och så hade vi skivkontrakt med ett major-bolag. Men gensvaret var ändå ganska trevande.

En av låtarna, ”Kan själv”, hamnade på B-rotation på P3 och spelades även i andra kanaler.

Numera bor bandmedlemmarna på olika orter i Sverige, men de försöker ändå träffas och spela tillsammans när de kan.

– Men det hade varit roligt att ha några att spela tillsammans med här i Västervik. Ibland kliar det i fingrarna att bara få jamma lite.