Dubbla känslor att ta hand om närstående

Över en miljon anhöriga i Sverige tros stödja en närstående. Att hjälpa en skröplig förälder kan kännas fint och tillfredsställande – eller betungande och utmattande.
Be om hjälp innan det blir för mycket, tipsar experten.

8 december 2018 21:00

Mitt i livet, mitt i karriären – då behöver mamma dig mer än någonsin. Personer i åldrarna 45–64 år är de som ger mest omsorg till föräldrar, på gott och ont. Att hjälpa någon man tycker om känns ofta bra – så länge det inte blir för mycket, menar Lennarth Johansson, som är forskningsledare på Äldrecentrum i Stockholm.

- Omsorg tillhör livet, plötsligt händer det att någon nära blir sjuk och behöver hjälp. Det finns många som vittnar om att det är glädjefyllt att hjälpa sina föräldrar, säger han.

Ofta handlar det om praktisk omsorg – man handlar och fixar, storstädar eller hänger gardiner.

- Det här finns ofta inflätat i vardagligt umgänge. Det kan handla om att man tittar till sin förälder, svänger förbi efter jobbet och kontrollerar att mamma eller pappa har det bra.

Men blir föräldern alltmer kognitivt sviktande – något som ofta kommer smygande – blir omsorgen mer betungande och oron större.

- Ofta sker en gradvis förändring om föräldern utvecklar demens. Kan man lita på att mamma har ätit om hon säger att hon gjort det? Det blir en stress hos barnen, säger Lennarth Johansson.

Ju mer omfattande omsorgen om föräldern blir, desto mer påverkas barnens livskvalitet. Lennarth Johansson talar om anhörigsjukan.

- Man tänker mest på den som behöver hjälp, och glömmer sig själv och andra i sin omgivning. Det drabbar framför allt makar, men även vuxna barn som hjälper föräldrar. Ofta är det svårt att själv bli varse anhörigsjukan, eftersom den smyger sig på, säger han.

Att under lång tid åsidosätta sig själv och vara utsatt för stress påverkar olika personer på olika sätt.

- Men det är naturligtvis inte hälsosamt. Det påverkar immunförsvaret och kan leda till depressioner, och mycket talar för att anhörigsjukan ligger bakom ökade sjukskrivningstal.

Om man frågar anhöriga hur de vill ha det – och det har Lennarth Johansson gjort, bland annat i sin bok "Anhörig i nöd och lust" – säger de att de gärna ställer upp, men att de vill att den offentliga omsorgen ska ha huvudansvaret.

Upplever man att ansvaret för föräldern blir det som dominerar tillvaron, att stressen och oron ger sömnproblem och att man försummar sig själv – då måste man slå larm. Dels för avlastning i omsorgen om föräldern, dels för att få hjälp att handskas med känslor av skuld och otillräcklighet.

- Kommunerna är skyldiga att erbjuda stöd till de som vårdar en närstående, säger Lennarth Johansson.

Många anhöriga brottas med skuldkänslor även långt efter att föräldern har avlidit – borde jag ha gjort mer?

- Det här är ingenting som man kan reda ut själv. Barn hanterar sina problem med lek, vuxna måste prata med andra, det är så människor fungerar.

I kommunerna finns ofta anhörigkonsulenter som erbjuder råd och stöd i individuella samtal, men som också kan rekommendera en anhöriggrupp.

- Man lär sig mycket och får perspektiv på sin egen situation genom att höra andra berätta om hur de har det. Sök efter ett anhörigforum kopplat till diagnosen – det finns föreningar för anhöriga till strokepatienter, dementa och så vidare. Du måste tänka på dig själv för att orka hjälpa andra!

Fotnot: Det är Socialstyrelsen som i en studie från 2012, "Anhöriga som ger omsorg till närstående", skriver att det är över en miljon anhöriga i Sverige som stödjer en närstående.

Här finns stöd

+ Boken "Anhörig i nöd och lust" av Lennarth Johansson (Vårdförlaget, 2016) vänder sig till personer som vårdar en närstående.

+ Anhörigas riksförbund har tagit fram en handbok för anhöriga med tips, kunskap och upplysningar i frågor som rör anhöriga. Finns på hemsidan anhoriga.se.

+ Kommunerna är skyldiga att erbjuda stöd till dem som vårdar en närstående. Ofta finns också en demenssköterska som kan ge svar på frågor och erbjuda stöd.

+ En anhörigkonsulent kan erbjuda individuella samtal.

+ Anhöriggrupper kopplade till diagnoser som till exempel demens eller stroke kan vara till stor hjälp.

 


Så gör vi: Ann och Catarina berättar

Ann, lärare, 61 år:

”Pappa ringer när han behöver hjälp, varannan, var tredje dag. Då ordnar jag så att jag kan komma så fort jag kan. Han är så vinglig att han inte törs gå utanför dörren längre och alldeles för fåfäng för att synas utomhus med käpp eller rullator. Så jag får handla, gå på apoteket, slänga sopor och ta honom till doktorn. Vi är många barn och barnbarn som skulle kunna hjälpas åt, men han ber bara mig. På sätt och vis är jag stolt över att det är mig han litar på och vågar visa sig svag för. Känslan är väl att han har gjort så mycket för mig att det är min tur att ställa upp på honom. Det tar lite tid, men är faktiskt inte jobbigt. Inte för honom heller. Vår relation har hållit ganska bra. Jag är glad så länge han finns kvar!”

 

Catarina, chef i offentlig sektor, 47 år:

”Min pappa är dement och bor långt borta. Han har hemtjänst och tillsyn, men det finns mycket som hemtjänsten inte gör. Jag är hos pappa varannan helg, minst en hel dag, och fixar med kläder, byter glödlampor, sätter upp adventsljusstaken, handlar hem tunga saker. Jag följer också med till läkaren. Det påverkar mitt liv jättemycket att allt blir fixar-betonat, jag kan inte bara ta med pappa ut och fika, utan måste också köpa byxor, handla tvättmedel och så vidare. Pappa är i alla fall en glad dement som är nöjd med livet, det gör det hela enklare. Jag kan styra mina arbetstider själv, annars hade det här inte funkat. Hur folk gör med föräldrar långt bort och mer styrda jobb begriper jag inte.”

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Anna Bratt/TT