Redan när Calle Bjerkert, ursprungligen från Vimmerby men numer boende i Eksjö, var fem år gammal drömde han om att bli motorsportstjärna.
40 år senare är han fortfarande aktiv och en av landets absolut bästa enduroåkare. 2008 vann han Novemberkåsan hemma i Vimmerby, han har vunnit prestigefyllda Ränneslättsloppet tre gånger, kommit tvåa i SM och EM, blivit nordisk mästare både individuellt och i lag samt även fått äran att ta emot Riksidrottsförbundets Fair Play Trophy. Så visst har drömmen som femåringen gått i uppfyllelse. Med råge.
Men samtidigt har Calles liv, med firma, familj, elitidrottande och höga krav på sig själv, alltid gått i 300 knyck. Och framgången har haft ett högt pris. En dag för ett och ett halvt år sedan tog det stopp. Tvärstopp.
– Kalla det utbrändhet, gå in i väggen eller utmattningsdepression, det slog i vilket fall till med full kraft och kroppen bara stängde ner. Jag var vaken hela dygn och under december 2017 sov jag ungefär tio timmar på hela månaden. Jag gick omkring med konstant maxpuls, var håglös, hade ständig värk i kroppen, kunde inte ta beslut om någonting och avskärmade mig helt. Jag varken kunde eller ville träffa andra. Det här var totalt främmande, jag som alltid kunnat tygla min kropp, berättar Calle Bjerkert.
– Det hela började under Novemberkåsan 2017 då jag körde sönder både ledband och korsband i ena knät. Läkarnas dom blev sex månader, sedan kom det andra som ett brev på posten en vecka senare. Det kändes verkligen som att livet kom ifatt mig och kastades upp på en gång. Vem var jag om jag inte skulle kunna tävla mer?
Fick du inga varningssignaler?– Nu, med facit i hand, förstår jag ju att det kom successivt. Under några år gick jag från 30-40 tävlingar per år till kanske fem-tio, och då gick jag upp i jobbet ännu mer. Idrotten blev något jag flydde in i för där var jag någon annan.
– Sedan finns det ju tecken som man så här i efterhand tycker att man borde ha sett. Men när man inte är i kontakt med sig själv, när man inte har respekten och kärleken till sig själv, då ser man det inte, säger Calle Bjerkert.
Att få inleda rehabträningen efter ett halvår beskriver Calle som att öppna en ventil och få börja om från noll – med allting.
– Jag åkte ner till affären och kände på olika avokador – vilken ska jag ha? Både för att lära mig att möta människor igen och för att lära mig att ta ett beslut. För hur en mogen avokado kändes visste jag ju att jag egentligen visste, skrattar Calle.
Där på affären började hans resa tillbaka. Calle jobbade med att lära känna sig själv, analysera sin magkänsla och reda ut vad han egentligen ville. Både före och efter det som hände har Calle haft stor hjälp av en god vän som han gått till med både psykiska och fysiska yttringar.
– Man kan alltid ta råd och lyssna på folk, men till sist handlar det om att alltid göra jobbet själv. I dag känner jag mig mer trygg med mig själv, mitt liv och min åkning – och jag åker också fortare.
– Jag har blivit trygg i min kunskap och trygg i mig själv. Jag släpper rädslan allt mer och har kommit fram till att det egentligen bara finns två sinnestillstånd – det är kärlek och det är rädslor.
Kärlek är allt det positiva, allt med lyckan över att må bra, att ens nära har det gott, känna tillfredsställelse och stolthet över sig själv. Och i rädsla bottnar allt det negativa som avundsjuka, girighet, otillräcklighet, skuld och skam – sådant som man ska välja bort.
Sina erfarenheter från såväl idrotten som livet vill Calle nu använda till att hjälpa andra. Nyligen startade han ytterligare ett företag (driver en betongfirma sedan tidigare) där han erbjuder människor att utvecklas både i och utanför idrottens värld.
Tidigare i år avslutade han också en coachutbildning, en utbildning som skulle få större påverkan på hans liv än vad han kunde ana.
– Jag träffade en kvinna där som jag känner total samhörighet med. Jag hade förberett mig på att leva själv och var inte alls beredd på att jag skulle känna så starkt.
– Såklart finns det en mening med allt som händer. Men kanske är det så att jag inte kunde ha varit så ärlig mot mig själv om jag inte hade haft min ryggsäck med erfarenheter. Nu vet jag i alla fall att man måste älska sig själv för att också kunna bli älskad av andra.
