- Vem är det egentligen som är svensk? var en fråga hon ställde.
Nationaldagsfirandet i Ingatorp började som vanligt med att alla gick i samlad trupp från torget upp till hembygdsgården. Först gick Elisabeth Arvidsson och Weine Blom med två flaggor, därefter kom de drygt 40-tal personer som valt att följa med i tåget. Eftersom spelmannen fått förhinder fick de istället sjunga undertiden de gick.
I hembygdsgården väntade ytterligare några besökare plus Inge Danielsson som ledde brassmusiken. Därefter blev det körsång innan det blev dags för Birgitta Carsnäs att hålla sitt tal.
Talet handlade om att vara stolt över sitt land, att det inte är något fel med att vara det.
- Det är precis som när ett barn säger till sin mamma att hon är bäst. Det betyder ju inte att alla andra mammor är sämst, jämförde Birgitta Carsnäs.
Hon övergick till att prata om vad som är mest svenskt. Kanske den blågula flaggan mot den blå himlen? Eller Sveriges alla hagar, ängar, hav och stränder?
- Och vem är det som kan kalla sig svensk, fortsatte hon. Är det den som bor här? Den som bott här i flera generationer? Den som har släkt som funnits här sedan vikingatiden? När det gäller det sistnämnda så är det nog inte så många som skulle höra dit.
Birgitta Carsnäs egna svar på frågan var att den som lever i Sverige och vill vara svensk, också kan kalla sig svensk. Hon berättade om sin dotter som kommer från Indien. När hon var liten sa hon vid ett tillfälle att hon var brun utanpå men vit inuti. Det var hennes sätt att säga att hon kände sig svensk.