Det känns som att gå in i en bastu på lågvärme. Vattenångan stryker sig över att ytor och medlemmarna från Kråkshults kyrkliga syförening får har glasögonen på huvudet eller hängandes i tröjans öppning. Ostmassan pressas in i runda ihåliga mentalformar och deltagarna får turas om att ta plats vid bänken i Allégårdens källarrum. Det är dags för den årliga ystningen och på plats bland ångorna råder en uppsluppen stämning. Med hucklen och blommiga förkläden skrattar, pratar och arbetar kvinnorna samtidigt.
Dyrgripar
Ystningen är en tradition som pågått mellan 50 till 60 år menar deltagarna. I år var det 165 liter mjölk från två lokala gårdar som förvandlades till 12 stycken ostar.
– En del skänker de och en del köper vi, berättar Margaretha Bladh.
– I gamla tider gick det till så att bönderna på ena sida skänkte bort mjölk ett året och bönderna på andra nästa. Men så går det inte att göra längre.
De färdiga hemostarna som dyker upp i handduksskrud är dyrgripar. De är den kommande sydföreningsauktionens stora dragplåster och inkomsten från dem skänks till välgörande ändamål. Cirka 8o personer brukar dyka upp för att bjuda på ostarna och än har det inte hänt att någon ost blivit osåld.
Vändas varje dag
– Det finns folk som tycker mycket om hemystad ost. Att det blivit någon ost kvar har vi aldrig varit med om. Det brukar vara helt fullt i lokalen, menar Margaretha.
Ystningen började klockan nio på morgonen och även om medlemmarna fram åt lunch kunde vila rygg och knän med ostarna invirade är arbetet långt från över. Varje dag ska ostarna vändas, de ska saltas och hållas mögelfria.
Klara beräknas de inte vara fören det är dags för auktionen den 4 november.
– Vi tycker att det är rätt roligt att ysta men att sedan sköta ostarna kan vara mer kämpigt. Men jag tror att ostarna drar mycket folk, berättar Solveig Stigbäck.
