I Swaziland i Sydafrika hjälpte hon till på sjukhusen och tog hand om aids-sjuka barn. Hennes bruna ögon blir stora och armarna viftar när hon pratar om hur många liv som spills varje dag i Afrika.
Under hennes år i Afrika målade hon också med barnen i flyktinglägren, de sålde målningar och fick mer pengar till akvarellfärg och papp att måla på. Det här var 1994 och flyktinglägren svämmade över av människor som flytt från massmorden i Rwanda och Burundi. Då var Carita 30 år och hade nyligen skilt sig från sin man som hon hade två barn med. Natalia sex år och Melissa 4 år. Då bestämde sig Carita för att ge sig ut på en lång resa. I ett år stannade de i Swaziland, de överlevde på flickornas barnbidrag och pengar som hon hade sparat ihop.
-Jag kallades "lowlifewhite" av de svarta, säger hon och skrattar.