Carina är född i Kisa men flyttade i unga år till Linköping där hon bott i 30 år.
Hon växte upp i en syskonskara av tre i en missbrukarfamilj där både mamma och pappa drack. En av hennes två bröder halkade dit. En bror som i dag sitter inne och som hon säger sig vara rädd för. En bror vars allvarliga hot gjort att hennes son fått skyddad identitet.
År 2000 dog hennes mamma och sex år sedan hittades hennes pappa död i bostaden i Horn.
– Han dog samma dag han skulle gå i pension. Pappa var alkoholist och man misstänkte en hjärtinfarkt. Men obduktionen visade att han blivit ihjälslagen, berättar Carina.
En kvinna häktades misstänkt för att ha dödat hennes pappa men i brist på tillräckliga bevis släpptes hon.
Fortfarande finns ingen dömd för brottet.
I samma veva separerade Carina från pappan till sina numera vuxna barn.
Sitt livs kärlek
Något år senare, 2007, vändes hennes liv upp och ned fullständigt, denna gång - på ett positivt sätt.
– Jag träffade min livs kärlek.
Hon försöker hitta ord på ”det” som kändes så rätt och självklart:
– Vi pratade samma språk och han blev lika blixtförälskad i mig som jag i honom. Vi gjorde allt tillsammans. I mitt tidigare äktenskap var det ensamhet i tvåsamheten eftersom allt bara handlade om att jobba.
Det var bara ett enda fel. Hon säger själv att problemet var att hon blev kär i fel man, en man som missbrukade. I början var det knappt märkbart.
– Han smög med piller. Så småningom insåg jag att han åt mycket lugnande och var beroende.
Efter ett tag smög spriten in, mer och mer.
Till slut blev knark och sprit en del av vardagen.
Tog på sig
Det som ett förhållande aldrig ska innehålla, kom efter en tid. Det första slaget.
– Då kunde jag få en örfil. Men man är fortsatt så kär så man känner sig skyldig. Jag intalade mig att han hade rätt att slå, att jag hade provocerat honom. Jag kanske var tjatig, eftersom jag inte tyckte att han skulle dricka. Man har så många ursäkter att acceptera det när de väljer spriten först, säger hon.
Den gode Peter
Hon beskriver två sidor av sin pojkvän: Den hemske, lögnaren, den aggressive, våldsamma och elaka mannen som hon tog avstånd från. Den man som stundtals slog henne och som hon flydde från ibland när knarket kom för nära och tog över.
Men sedan beskriver hon den hon säger var ”min Peter”, den man hon älskade och som älskade henne, den man som gjorde allt för henne och som ville göra allt tillsammans med henne...
– Han hade en älskarinna i form av spriten. Jag levde som i en krigszon och var alltid orolig.
Lämnade
Fem gånger blev situationen så ohållbar att hon lämnade honom. Men kärleken fanns kvar någonstans och de började om, igen och igen och igen.
- Man ger det en andra chans och en till. Men man blir allt trasigare i själen, beskriver hon.
Men slagen från någon hon älskade och borde kunnat lita på har fått konsekvenser för Carina.
– Om någon kommer för nära mig i dag så backar jag och känner obehag. Det har jag inte gjort innan, säger hon.
Hon beskriver att Peter var respektgivande med sina 195 centimeter i strumplästen och att han var storvuxen.
– Han hade psykopatiska drag. Man kunde bara inte gå ifrån honom. Det var en kärlek som var tuff.
Peters missbruk fördjupades och vid olika tillfällen har han vårdats på behandlingshem. Han dömdes även till två fängelsestraff. En gång efter en grov misshandel i Vimmerby. En annan gång då han misshandlat Carina och även dömdes för skadegörelse i Mariannelund.
– Men det lyckades inte så bra när han slussades ut. En del går det bra för. En del sitter med sprutan i handen eftersom det inte finns någon eftervård.
Gick sönder själv
Den 22 oktober förra året kom han ut från det sista fängelsestraffet.
De fortsatte tillsammans men det var ett liv som tärde på Carina.
– Jag städade upp när han stökade till.
De bodde i en lägenhet i centrala Mariannelund men Peter fortsatte sitt gamla leverne.
Han gapade och skrek, spelade musik på hög volym, bankade på hos grannarna och var hotfull. I början på året vräktes de.
Gick bara utför
Räddningen att få tak över huvudet blev en jourlägenhet i Mariannelund som kommunen hyrde. Den 17:e flytten under dessa nio år blev ett faktum.
– När vid kom till den lägenheten gick det bara utför med honom.
Något renodlat knark var då inte aktuellt men däremot dricka och piller.
Hon beskriver att han ofta drack två, tre flaskor sprit om dagen.
Det medförde också ständiga besök av andra missbrukare.
– Jag ville inte släppa in dem. Jag bodde hos min son när det var som värst.
För henne blev det en ständig oro och anspänning. En total maktlöshet. Hon beskriver också en ekonomisk kollaps då alla pengar gick till sprit och då han även tog hennes pengar för att kunna skaffa det hans kemikaliska beroende krävde.
– En gång var han så påverkad att han klev av bussen i Hjältevad och gick på riksväg 40, då han missat att han skulle fortsätta till Mariannelund.
– Ambulansen var ute massor av gånger då han hade spytt och hade ont i hjärtat.
Carina beskriver hur Peter i våras hamnade på Ryhov för avgiftning. Men också att han skrev ut sig själv inom ett dygn.
– Jag hade hoppats de skulle tvångsomhändertagit honom.
Avgiftning
Väl hemma höll han sig helt nykter och åt antabus. Carina beskriver hur lugn och skön påsken 2016 var.
Några dagar senare fick han ett epilepsianfall. Carina ville ringa ambulans men det ville inte han.
I stället bad han henne fråga en annan person som hade sådan medicin.
Carina sprang iväg men glömde i hasten både nyckel och mobil. När hon kom tillbaka vare sig öppnade eller svarade någon. Det hon sedan beskriver är smärtsamt för henne. Minnena är fortsatt starka och hon darrar till på rösten.
– Jag sprang och letade efter honom hos grannen. Han kanske var där. Men när det inte var så ringde jag ambulans. Den kom efter 40 minuter. Eftersom det var en jourlägenhet hade vi ingen plombnyckel. Jag ville att de skulle sparka eller hänga av dörren men så gjordes inte.
Till slut sågs balkongdörren som var öppen som lösningen.
Carina beskriver att ingen vågade gå in då hennes hund skällde. Hon var därför den som fick klättra upp först. Väl inne hittade hon Peter död.
– Det fanns inget att göra.
Carina berättar att hon satt ensam och chockad med sin döde pojkvän i tre timmar tills polis, läkare gjort sitt och bårbilen till slut hämtade honom. Sen lämnades hon helt ensam.
– Jag har inte fått veta vad obduktionen gav. Jag vet inte ens var han är. Han stoft är i en urna någonstans men jag vet inte var, säger hon, nära ett halvår efteråt.
Ville flytta
Carina mådde dåligt att vara i den lägenhet där han avlidit och ville omgående flytta.
– Peter sitter i väggarna. Man får ångest, grubblar och mår dåligt, säger hon.
Men månaderna gick och inget annat boende fanns. Hon har försökt leta själv men säger att hon nog varit för ärlig. Hyresvärdarna har backat då de fått höra att hon varit tillsammans med en missbrukare som dött.
I augusti la hon in sig själv på psyk eftersom hon mådde så fruktansvärt dåligt.
– Jag höll på att bli tokig. Jag ville bara härifrån. Springet av Peters alkoholistkompisar har fortsatt och de har stått här och bankat på dörren. Dessutom har jag en frustration och ilska över att Peter lämnat mig. Att jag fått bo kvar i den här lägenheten har inte gjort mig friskare.
Hon beskriver det som om hon hållit på att självdö.
Hennes tidigare hem är nedpackat sedan i januari men själv har hon inte fått gå dit. Hon vet inte ens var sakerna är.
– Men de på socialen har varit där. De har sagt ”så mycket fina saker du har”. Det känns så kränkande att de går dit och tittar på mina saker men jag får inte ens veta var de är. Det är så fel.
Vändningen
Nyligen kom glädjebeskedet och Carina blev som ett barn på julafton. Äntligen skulle hon få flytta till en annan bostad!
Äntligen skulle hon få hem sina saker! Äntligen skulle hon ges chansen att försöka må bättre, börja om och få ett liv i lugn och ro!
Hon såg en nyrenoverad tvåa framför sig, det som utlovats.
I stället blev det en liten etta där ingen ansträngning att fräscha upp lägenheten sedan tidigare verkar ha gjorts.
– Jag får ju inte plats med någonting, säger hon nästan gråtfärdig, inför flytten.
Hon beskriver knivhål i väggarna och silvertejpade kontakter.
Det här ser verkligen ut som en pundarlägenhet.
Snart insåg hon varför och det blev som att kastas tillbaka igen med dubbel kraft.
– Det här blev ingen nystart för mig. Den lägenhet jag fått är den mest ökända knarklägenheten i hela Eksjö.
Han som bott där innan har varit här flera gånger och vill komma in. Bland många andra. En del har smugit omkring, en del har ringt på eller ställt sig och tittat in i lägenheten på nedre våningen, säger hon olustigt.
– Jag har aldrig släppt in de som springer här. I stället har jag hotat med polis och jag har kontaktat polisen så de vet om min situation. Det här blir inget välmående för mig.
Socialen säger att det ”nog kommer lägga sig med springet”. Men tänk de som sitter inne. De som kommer ut vet inte om att den andre flyttat.
Stämpel
Hon känner sig otrygg som ensam tjej och känner att hon nästan försöker ha ögon i nacken.
– Man blir sjuk i själen.
Hon säger att många inte ser henne som Carina utan som ”Peters tjej”.
– Risken är att de som han umgicks med nu tycker jag är kaxig och tycker de ska märka mig.
– Jag vill ju bara ha lugn och ro. Det är en sak om jag missköter mig men jag har aldrig tagit några droger även om jag var tillsammans med en missbrukare. Jag har levt på andra sidan gatan då jag valde fel man.
Hon är besviken på kommunen som hon känner verkar ha placerat henne i ett fack.
– De verkar förvänta sig att det inte ska gå så bra för mig, att jag ska knarka och att jag snart träffar en ny man som kanske inte är så bra.
– Jag har aldrig missbrukat. Jag har ibland fått lämna kissprov men det har alltid varit negativt. Det är som om alla tror att om han knarkade så har jag gjort det också. Men det är som att leva i en relation där mannen slår. Slår kvinnan då mannen?
Bara ha lugn och ro
– Jag vill inte fortsätta bo i en krigszon. Jag är 49 år och vill bara få leva. Jag vill bara ha lugn och ro och vill kunna ta hem mitt barnbarn utan att vara orolig, säger hon.
Hennes dröm är att få bo i en tvåa, där hon kan få hem sina saker och sätta upp de grejer hon inte sett på så länge.
– Jag vill bara känna att jag har ett riktigt hem. Jag vill få plocka upp mammas virkade dukar och tavlor. I dag kommer jag inte ens ihåg vad jag har. Jag får inte se mina saker men socialen går och tittar på dem, säger hon besviken.
Fotnot: Carina har efter flytten till Eksjö, kunnat urnsätta stoftet efter Peter på Eksjö kyrkogård. Hon gläds åt att hon fått en plats dit hon kan gå och sörja och hedra hans minne. Hon bor kvar i lägenheten kommunen tilldelat henne. Hon tycker fortfarande inte det är roligt att ”gå hem” på grund av de som kommer och knackar på.
Hon längtar efter en större lägenhet men hon försöker göra lägenheten hon nu tilldelats till sitt hem.
Hon har gjort sitt bästa för att dölja knivhålen i väggarna och hon har hängt upp gardiner. Sina egna gardiner!
Hon försöker få hem sina julsaker.