Johanna tar revansch på livet

Johanna är sprudlande glad och full av energi.

- Ja, i dag mår jag och min omgivning bra, säger hon.

Men så har det inte varit tidigare i hennes liv. Hennes levnadshistoria är hård och karg och är ibland svår att ta in. Inte alla skulle våga berätta och vara så öppna som hon är med vad hon fått vara med om och har upplevt.

Johanna Videll har ända sedan hon föddes flyttat runt mycket, främst i östra Småland men hon har även varit bosatt på Öland, i Skåne och i Stockholm.

Ett av flyttlassen gick när hon var tio år då familjen flyttade från Hallingeberg till Silverdalen.

- Jag trivdes väldigt bra i Hallingeberg så för mig var det inte så roligt att flytta, säger hon.

Våldtäkt
Ny på orten blev hon ett gynnsamt offer för de utan skrupler och samvete.

- Jag och en kompis ville ha djur men ingen av oss fick ha det hemma, berättar hon.š

Självklart blev de jätteglada när en av kompisens grannar erbjöd sig hysa in deras hamstrar hos sig.

- Vi tyckte han var snäll, säger hon.

- Vi besökte honom ofta, lekte i huset och bakade bland annat våfflor, beskriver hon.

Och det borde ha kunnat vara ett härligt exempel på vänskap mellan grannar och över generationerna.

Men mannen hade andra avsikter.

- Det låg en massa porrtidningar i källaren och han låste in oss där. Sedan tog han in oss en och en i pannrummet, berättar hon.

Hon beskriver okonstlat de sexuella handlingar hon tvingades utföra åt honom. Övergrepp som snart gick över i samlag.

- Det höll på till högstadiet innan det fick ett stopp, berättar hon.

Ingen av flickorna pratade med den andra eller någon annan om vad som hänt där inne i pannrummet och hennes kompis har aldrig velat prata om det efteråt heller.

Mobbad
Samtidigt som de sexuella övergreppen pågick blev Johanna ett offer för mobbing.

Än i dag har hon svårt att skratta eller le och samtidigt visa tänderna. Omedvetet kämpar kroppen med att det ska bli ett leende med stängd mun då skolkamraterna, för många år sedan, sa att hon hade fula tänder.

- Sen tyckte de att jag hade fula kläder, sen hade jag inga bröst. De skrev hemska ord på mitt skåp. När jag kom dit och såg vad de skrivit började jag gråta, säger hon.

Succesivt smulades hennes självkänsla sönder av en elak omgivning. Och när hon väl kom hem var det inte alltid hon kände sig trygg där heller.

- Min styvfar var inte speciellt snäll. Han drog mig bland annat i håret, berättar hon.

- Jag har tre halvsyskon och han tog med dem på utflykt men inte mig. "Kom nu mina barn, sa han och tog med dem och åkte iväg. Jag stod kvar ensam och grät. Där förlorade jag min första pappa, säger hon och det märks att minnet fortfarande är starkt och plågsamt.

Skolkade och skar sig
När hon började högstadiet var det som ett tyst rop på hjälp!
Hon åkte dit för snatteri och hon skar sig. Något som skulle ske många gånger till.

Hon började skolka och åkte i stället till Kalmar.

- Här hade jag en gammal kompis från tidigare. Genom henne fick jag kontakt med nya personer, killar som var mycket äldre.

Men de var också missbrukare och det blev början på många, mycket destruktiva år.

- Jag var 14 år och satt med två äldre män i en källarlägenhet. Jag hade blivit förtjust i en av dem. När jag var där drack jag ur en coca-cola med amfetamin i.

- Jag var nyfiken och ville fly bort från verkligheten, förklarar hon.

Självkänslan var i botten och mobbarnas ord att hennes bröst inte dög, gjorde att hon som 17-åring försökte ta livet av sig.

- Jag misslyckades och fick en operation. Det gjorde att jag mådde lite bättre.

Men missbruket hade sedan länge tagit henne till sig.

Hon var 20 år när hon satt med sin langare i Vimmerby.

- Jag såg hans verktyg och när han låg och sov tog jag och injicering med amfetamin. Han vaknade och grät när han såg vad jag gjort.

- Då rasade livet. Sprutan blev min bästa vän.

Drogerna kallade och de kostade. Hon sålde sin kropp, gjorde inbrott, stal och ägnade sig åt olika bedrägerier.

- Jag försökta få in pengar till droger på alla hemska sätt och vis. Jag har gjort en massa människor illa, säger hon.

Men hon berättar att bland de falska personerna har det funnits äkta vänner också.

- Men missbruket gjorde mig kall och elak och till en mycket hemsk person.

- Djävulen fick klorna i mig och jag har levt i en stor misär med våldtäkter, utnyttjande, falska vänner och utan något tak över huvudet, summerar hon.

Hon berättar att hon blev hon ihop med en man som var hiv-positiv, för att hon själv ville dö.

- Jag ville bara ta livet av mig. Efter åtta månader testade jag mig och jag hade inte fått hiv själv. I dag är jag så tacksam för det.

Mitt i allt hade drogerna greppet om henne och hon berättar om bilolyckor som lika väl kunde slutat med döden för både henne och andra.

- Jag krockade med en bergvägg mellan Målilla och Hultsfred. Jag följde efter en bil då jag skulle hämta amfetamin och han fick bara inte åka ifrån mig. Jag kraschade in i ett berg. Polisen var chockad att jag överlevde när de såg hur bilen såg ut.

- På sjukhuset drog jag ur slangarna och åkte iväg trots brutna revben. Jag skulle ju bara ha tag i knark, berättar hon.

Till slut grep samhället in på allvar och omhändertog henne. Som 21-åring kom hon in på sitt första LVM-hem. Hem som följts av fler hem och anstalter.

Vaknade upp
Vändpunkten kom för närmare tre år sedan, då hon som hon säger, nådde sin botten.

- Jag var påtänd och målade med utomhusfärger inomhus. Jag var gravid men blödde konstant i flera månader. Jag fick missfall, så jag höll på att förblöda. Efteråt var jag tvungen att operera bort min livmoder. I samma veva häktades jag för datorstöld. Jag fick inte tag i min dotter. När jag väl fick kontakt så hörde jag direkt att något inte stod rätt till där hon var placerad, för hon sa inget. Det gjorde så ont.

Hennes dotter och viljan att träffa henne fick Johanna att inse vad som borde vara viktigare än drogerna.

- Hon fick mig att inse att hon behövde mig som mamma i helhet och inte bara skalet utan hela mig med min närvaro.

- Jag valde då att sluta tvärt med amfetaminet. (I dag bor hennes tio-åriga dotter hemma igen).

- Jag vaknade upp och kärleken till mina döttrar gjorde att jag tog mig ur skiten och valde gå min väg genom en skilsmässa. Vi var båda beroende och när en vill sluta och den andre inte vill, så är det väldigt svårt att vara tillsammans.

Men Johanna berättar att resan inte slutade med knarket då hon i stället blev beroende av ett läkemedel.

- Den tabletten har varit så in i helsicke svår att sluta med.

I dag bor hennes 10-åriga dotter hemma. Drömmen är att få hem hennes andra två döttrar också. Hennes tre-åring är för tillfället LVU-placerad i Växjö.

- Hos den familjen får jag komma och gå som jag vill, säger hon jätteglad.

Betydligt sämre umgänge är det med hennes snart femåriga dotter, bosatt i Vimmerbytrakten.

- Henne har jag förlorat vårdnaden om. Kommunen har bara tittat på gamla dokument och man vill inte ens ordna umgänge. Jag har inte sett min dotter på två år.

Att hennes dotter fick henne att vakna upp och sluta med drogerna är hon i dag oerhört tacksam för.

- Jag har fått ett liv, säger hon.

Hon har funnit en ny livspartner i Rickard från Skåne. Tillsammans har de bosatt sig i Mariannelund.

- Han är en orsak till att jag klarat mig ur skiten. Utan honom hade jag varit trasigare i själen. Han backar mig i vått och torrt och det är något jag aldrig fått uppleva innan, säger hon och kramar om honom.

Kroppen repar sig
Trots att Johanna är väldigt smal har hon alltid känt sig fet. På senare tid har hon gått upp i vikt, kilon som hon nu insett hennes kropp behöver för att må bra.

- I dag har jag hus, psykologer som hjälper mig genom hela resan, en stadig inkomst och en kattunge, säger hon.

Numera har hon också medicinering för ADHD, och kunskapen om diagnosen har stärkt henne och lagt pusselbitar i varför vissa saker kanske hände just henne.

I dag har hon en bra kontakt med sin biologiska pappa. Hennes pappa hade alkoholproblem när hon föddes. I dag hjälper han andra med samma problem - som drogterapeut.

- Min mamma och min nuvarande bonuspappa har alltid funnits vid sidan av mig, framförallt nu när jag lever ett värdigt liv, så finns de till hundra procent.

Hon tar urinprover ofta för att visa att hon är drogfri, numera snart tre år.

- Mitt liv går spikrakt uppåt. I dag mår jag och min omgivning bra. Att vara fri från alla kemiska substanser. Det är en kick och en enorm känsla, att känna sig värd något i livet och älskad på riktigt.

Hennes sista pusselbit är att få hem sina barn - någon gång.

Och hon hoppas att hon genom att berätta sin historia, kanske, kan hjälpa någon annan "där ute", som hon säger. Att ge ett hopp att det finns något så mycket större och än drogerna.