Vädret är lika soligt ute som inne. Marie öppnar dörren med ett leende samtidigt som hunden Lapsi ger ifrån sig ett par protesterade skall av misstänksamhet, men som efter en klapp på huvudet viftar på svansen. Marie kallar sig själv pensionär fast att hon fortfarande jobbar 80 procent på Furulundsskolan i Mariannelund. Stegen är raska och i vardagsrummet finns både hantlar och löpband.
- Jag läser på och repeterar reglerna. Sedan försöker jag hålla mig i form så att jag ska ha kondition nog för att orka. Det är fysiskt ansträngande men du får inte drömma dig bort en sekund. Utan måste vara totalt närvarande.
VM om en dryg vecka
Marie visar upp nätspänningsmätare, korten och lottningsbricka som hon kommer att använda sig av redan nästa redan nästa söndag då världsmästerskapet i bordtennis startar och håller på fram till 6 maj.
- De ringde den femte april. Jag behövde inte tänkta utan svarade ja direkt, allt det andra fick helt enkelt lösa sig. Det kommer ingen annan chans och jag hade inte väntat mig att få den.
Första och sista chansen
VM i Göteborg hölls tre år innan Maries karriär som domare inledes. Hon har sedan 1996 dömt i SM, OS-kval, handikap-EM, veteran-EM, veteran-VM och flertalet Swedish Open Championships. Men under hennes 22 verksamma år har VM aldrig hållits i Sverige, förrän nu.
-Jag tror att jag kommer att kröna min karriär med det här och inte döma så mycket mer. Jag har inte så mycket tid längre. Jag har fått en roll i Sound of Music i Österbymo där jag kommer spela Fru Smith, hushållerska och nunna. Plus att jag jobbar, har börjat rida och träffar barnbarnen nästan varje dag.
Enda kvinnliga domare
Marie berättar att hon var Smålands enda kvinnliga förbundsdomare när hon började och att hon till Halmstad är en av endast två domare som kommer från regionen. Själv har hon aldrig spelat bordtennis men då hennes två äldsta barn började och familjen hjälpt etablera sporten i Mariannelund fick hon snart frågan om hon inte ville bli domare.
- Jag trodde aldrig att jag skulle kunna det här utan tänkte "Det här är alldeles för nervöst. Hur ska jag hinna med?". Men att döma blir som en ritual man lär sig och som gör en trygg. I början satt man på helspänn för att inte missa en boll. Nu behöver jag inte vrida på huvudet utan ser vad som sker i ögonvrån.
Intensiv upplevelse
Lockelsen berättar hon har att göra med sammanhanget och fokuset på nuet.
-Det är ett bord med två till fyra spelare och en domare. Man är nära spelet, instängd i sin lilla hage, samtidigt som man är i ett jättestort sammanhang. Runt omkring kan det vara 15 andra hagar där det pågår spel. Det är inte som i tennis där det måste vara knäpptyst från det att matchen startar. I pingis är det intensivt på alla kanter och du måste fokusera på det lilla. Det skulle inte spela någon roll om det släpptes in ett dagis i lokalen, vad som än försiggår måste man hålla koll på sitt.
Längtar efter känslan
Marie vet hur det känns att var med på de stora mästerskapen och att under en vecka få försvinna in i domar-bubblan är något hon längtar efter.
- Man är nervös och tänd innan. Lite som jag föreställer mig att det är att gå ut på scen. Det är många ritualer som man går igenom. Efteråt kommer en saknad "oj är det över", det brukar kännas lite tråkigt faktiskt. När det är tävling gör du inget annat. Världen utifrån existerar inte medan man dömer, det skulle kunna hända vad som helst och man har ingen aning.
