När föreningsmänniskan Nils Johansson fyllde 90 år i lördags firades det med ett stort kalas i Kyrkans Hus.
- Jag hade nog bara bjudit till ett litet kalas om jag ordnat det själv. Men frugan och dottern tyckte absolut det skulle firas stort och det var ingen tvekan om att det var väldigt rolig, förklarar Nils.
Och ett kalas blev det och ett som verkligen hette duga. Inte mindre än 114 personer bjöds.
85 av dem hade möjlighet att komma.
- Flera var långväga och vi hade gäster från Stockholm, Örebro, Blekinge och Göteborg, räknar han upp.
Med spelemän från Oskarshamn och Hultsfred, massor av tal och gemensam sång. Trerätters middag och fem olika sorters tårtor...
De långväga gästerna, totalt 30, samlades därefter till en gemensam frukost dagen efter.
Trots det blev det en del mat över.
- Vi får äta rester och frysa in en del, säger Nils och hustrun.
Hade du lika stort kalas vid 80?
- Nej, då var det inte riktigt så storslaget kalas, säger han där han sitter bland alla blomsterhyllningar.
Det är egentligen bara en uppvaktning han saknar.
- Prästen har inte varit här. Både förre och förrförra prästen har uppvaktat mig men inte den nye. Men jag hoppas han kommer för han är välkommen, säger han på måndagen.
***
Nils Johansson är från början Blekingebo, född i Lyckeby i Karlskrona, där han bodde fram till 1940.
Som många i hans generation fick han slita tungt med kroppen.
- Pappa köpte en skogsgård Eskilsmålagård i norra Blekinge. Det var några hemska vintrar i början på 1940-talet och benen räckte inte till när man gick i snön i skogen. Inga motorsågar fanns utan man var två man som drog i var ände på en såg. Sedan skaffade far ett sågverk, så jag har burit mycket plank, berättar han.
1949 började Nils köra en stor mjölkrunda till Karlskrona mejeri, året efter var han anställd ett par år på ett åkeri i Tingsryd innan sysslor hemma på gården kallade. Snart var han dock tillbaka i åkeribranschen, nu på ett åkeri i Vislanda innan han 1954 köpte sin egen lastbil med hjälp av ekonomiskt stöd av far.
- Jag körde timmer till sågen och sågade varor till omgivningen.
Kärleken kom in i hans liv och 1955 gifte han sig med Margit från Fridlevstad, Blekinge.
- Vi är både konfirmerade och gifta i samma kyrka, säger de.
Ett nytt jobb väntade, denna gång att köra en nödslaktbil åt KBS i Kristianstad.
- Jag var ute och sköt djur i fem år. Det kunde ringa mitt i natten då ett djur var dåligt eller blivit överkört av ett tåg.
Det jobbet byttes så småningom ut mot ett annat, där han levererade ut varor till olika handlare och butiker.
- När jag körde lastbil i Lyckeby fick jag en helt ny Scania-lastbil, säger han och ler åt minnet.
Vården
I Mariannelund är Nils och Margit starkt förknippade med det förra vårdhemmet Solhem. Men hur hamnade en lastbilschaufför i Mariannelund och började driva ett vårdhem?
- Vi var goda vänner med en person startade ett hem för utvecklingsstörda. Jag var med och startade upp det 1962. Margit började året efter.
De jobbade båda på det aktuella hemmet fram till 1966 och vidareutbildade sig även inom området.
När sedan det sedan söktes en föreståndare för ett nyöppnat hem för samma målgrupp i Målilla, sökte Nils tjänsten och fick den.
- Här träffade vi ägaren Nils Högberg som ägde Solhem i Mariannelund.
- Vi fick erbjudande att köpa Solhem och hade det från 1974 fram till 1991 då dottern Karin tog över. Vi hade 24-25 gäster. (I dag är det forna vårdhemmet i ny ägo och tjänar för närvarande som asylboende)
- Vi har varit Mariannelundare i snart 43 år och har trivts väldigt bra, säger de.
