Nu har arbetet med de olika miljöerna i Filmbyn kommit igång på allvar. Runt om i byggnaden är en rad personer sysselsatta med olika jobb.
För den oinvigde kan det verka rörigt men utställningsproducent Ing-Marie Halling, utstrålar ett stort lugn.
– Om alla gör sin sak, utom en enda som missar, så bli alla påverkade. Men det fungerar jättebra här, beskriver hon.
Projektet i Mariannelund ligger tidsmässigt bra till.
– Det är sällan saker är i tid, det är lite ovanligt, säger hon och berömmer den goda planering som varit
– Det är verkligen allas påverkan, betonar hon.
Hon beskriver sina medarbetare i superlativ och är säker på sin sak genom tidigare projekt där de varit involverade.
Själv är hon just nu samtidigt engagerad i en ny utställning på Abbamuséet och håller även på med två utställningar i London.
Något som hon säger fungerar då hon getts möjlighet att plocka in de nyckelpersoner hon önskat i Mariannelund.
Hela utställningsrummet är tänkt att kännas som en stor studio i exempelvis Filmhuset i Stockholm.
– Vi vill att det ska se ut exakt som när man spelar in i en studio.
Det handlar kort och gott om att bygga rum i rummet. Innanför väggarna är inspelningsmiljön. På baksidan hänger kanske manus eller kläder - som det brukar se ut.
Hade det varit någon skillnad om Emilfilmerna spelats in idag?
– Det är det som är roligt för det har inte förändrats. Det är bara tekniken som ändrats. Processen i arbetet hade varit annorlunda och vissa scener hade gjorts tidigare eftersom skådespelarna idag är mer upptagna. Men proceduren är densamma, säger Ing-Marie Halling.
Tekniken har genomgått en monumental förändring, beskriver hon.
En rulle med dåtidens råfilm var väldigt dyr.
– Då var man tvungen att vara säker på att det blev bra och att man visste vad man ville, eftersom det kostade så mycket. I dag kan man göra om det hur mycket som helst.
Skillnaderna i tekniken på 1970-talet och idag kommer lyftas fram på olika vis, så publiken inser den stora skillnaden.
I den interaktiva delen kommer besökarna själva kunna sjunga in en favoritsång eller agera i en filmsnutt som de får med sig hem.
Här kommer den som vill själv exempelvis kunna bevisa på film att man faktiskt hoppat över helvetesgapet i en 3d-inspelning.
I Filmbyn ska besökarna kunna uppleva scener från Emils snickerbo, Handelsboden i Saltkråkan, Pippis kök, Mattisborgen med mera.
Känslan ett par meter utanför miljön och när man stiger in i scenmiljön ska vara tydlig, som om man faktiskt tar ett kliv rakt in i filmen - på riktigt. Man ska också kunna se det genom teknikens vinkel.
I Filmbyn bygger man upp miljöer som redan har varit filmade, vilket ställer speciella krav.
Det gäller att återskapa just den miljön och hitta just de sakerna. Men också den gamla tekniken som då användes.
– Vi tar gärna emot gamla livsmedelsförpackningar och burkar, säger Ing-Marie Halling, med tanke på att handelsboden ska fyllas med tidstypiska varor.
I Pippis kök har man fått välja. Den noggranne filmtittaren märker nämligen att Pippi hade fyra olika kök i filmerna, helt beroende vem som redigerade.
Förr monterade man ned väggelementen och sparade till nästa tillfälle.
– Man rev och plockade isär men sparade allt. Idag är det ingen som har tid med det så det slängs, säger Johan Sjölin, byggledare för filmdekoren.
– Jag har ett lager av dessa och det var ju tur för det här projektet, säger han.
Bräder från filmen Arn (där han var byggledare) återanvänds också och blir golv i snickerboa.
Några meter därifrån sitter Nina Wennström på huk och målar fönsterbågar till handelsboden. Hon har varit engagerad i kulisserna till bland annat Arn och Millenium.
Vilken miljö blir roligast?
– Pippis kök. Pippi är min stora idol, säger hon.
Mest ont i armarna på kvällarna lär just nu Mikael Frisk ha. Med mångåriga och pålitliga redskap bilar han och täljer fram den rädda formen och ytan på de tunga stockarna till det som ska bli festsalen i den Mattisborgen.
