Anna Mellergård är verksam som kulturkonsult och producent och har jobbat med kultur hela livet. Hon har bland annat varit med och startat stora och bestående kulturprojekt i Kina. Anna är också den som kom med idén till det som nu håller på att bli Filmbyn Småland.
I år är det tio år sedan hon flyttade till Mariannelund.
– Jag trodde nog bara vi skulle bo här i något år men det blev mer, säger hon om det som känns så självklart.
– Kulturfolk från Stockholm brukar ibland fråga varför jag bor i Mariannelund. Jag brukar vända på frågan och fråga varför de bor i Stockholm, påpekar hon.
Ingen kulturförening
I Mariannelund mötte hon småortens charm och ett rikt föreningsliv, dock ingen kulturförening.
– Jag pratade med grannen som visade sig vara en filmnörd. Vi pratade om att bilda en filmklubb men det blev en kulturförening, Kaim – Kulturakademin i Mariannelund.
– Namnet var lite med glimten i ögat. Det är lite skoj med en akademi i Mariannelund.
I Mariannelund såg hon också det ökade antalet fastigheter som började gapa öde och tomma.
– Jag tyckte också det var förfärligt men som kulturarbetare så såg jag stora utställningsmöjligheter.
Flera hus i samhället har tack vare de tankegångarna rustats upp i samhället.
Ett sätt att kommunicera
Med Anna Mellergård som drivande eldsjäl blev Folk-08 det första stora projektet för Kaim. En stor mängd konstnärer men även poeter och dansare bjöds in att medverka.
En av utställningarna minns många Mariannelundarna säkert extra väl fortfarande, konstverket tsunami av Alfred Vaagsvolds.
En installation där tonvis med kläder lades ut på grönområdet invid stationshuset och även på ”lilla konsthallen”.
Det var ett konstverk som väckte reaktioner och en del blev irriterade.
– Många tyckte att vi kom här och skräpade ner, berättar hon.
Till en föreställning vid konstverket passade hon på att bjuda in de hon visste var särskilt arga på det.
Med dansare och musiker blev det en föreställning som grep tag i publiken. Till slut satt de flesta med en tår i ögonvrån. De som var emot konstverket hade fått en helt annan bild av det.
– Kommunikationen är så viktigt och det är roligt om man kan kommunicera med konsten, säger hon.
En annan utställning som hon lyfter fram ur minnet från senare stora projekt är Laila Kongevold som gjorde en installation av tandorikryddor respektive av florsocker i Konsthall Betel där hon inspirerats av blindskrift.
– Den seende kan se det men om den blinde tar på det så försvinner det. Vissa saker kan vara svåra att uttrycka i vanliga ord, då finns poesin och konsten som kan bli en dialog.
Lokalt och globalt
Kaim har jobbat lokalt men också blickat ut globalt, vilket gjort att man bjudit in en rad konstnärer från andra länder och kulturer. Man tycker också det är roligt att jobba stad – landsbygd.
I början var Anna den som hade den mest framträdande rollen, den som kom med idéer, som sökte pengar och som var nyckeln att projekten genomfördes.
På senare tid har Kaim gått från att satsa på några enstaka stora projekt till ett flertal mindre, som inte tar all energi men som ändå känns roliga, spännande och meningsfulla.
Kaim har också utvecklats med fler eldsjälar.
– Allt utvecklas om man låter det ske, säger hon.
I dag har Kaim en mycket aktiv styrelse och Anna Mellergård kan inte nog berömma personerna ifråga:
– Att jobba med Kaim är bland det roligaste jag gjort. Att jobba med Kaim tar inte energi, det ger så mycket energi och det är så kul, säger hon.
I dag, lördag, är det tio år sedan föreningen grundades. Det kommer att firas i föreningen – med kultur så klart.
