En första tanke man slås av i Vastis närhet är hur det är möjligt att vara så engagerad i så mycket saker och ändå uppträda som om det vore ingenting. Fenomenet stress verkar inte ha hittat till Dalsebo där Vasti Fungmark bjuder in till sin sommarblomstrande trädgård.
Fruktträd och blommor avlöser varandra och en stor vinranka klänger uppför väggen.
- För två år sedan plockade jag 60 liter vindruvor från den här, berättar Vasti.
Precis som vid Medelhavet.
Ett stenkast därifrån ligger Lilleboa. Det är Vastis hantverksbod och en central plats i hennes liv. Hantverket är en av de stora passionerna.

Olika konstformer
I boden möts man av tavlor i eglomiséteknik, bonader, vantar, korgar, vävstolar och mängder av andra saker.
Det märks att hantverk är Vastis stora intresse och också något hon behärskar felfritt. Fast det är inget hon själv framhåller. Återigen kommer den där känslan fram att Vasti inte tycker att det är något märkvärdigt. Hon vill hellre prata om andras insatser, så som sin man Thorsten som trots att han är blind väver både band och löpare. I boden finns en mängd av hans alster, som Vasti stolt visar upp.
- Jag tror att vävningen gjorde honom frisk när han trillade nedför trappen i höstas och fick flera frakturer, säger hon.
Så medan Thorsen väver på övervåningen i bostadshuset sitter Vasti i boden och pillar med än det ena än det andra.

Vänner
Bland annat spinner hon lin som hon odlat själv i trädgården. Detta och flera andra hantverkskonster har gjort Vasti till en flitigt använd kursledare på Studiefrämjandet Vuxenskolan.
Hur många kurser Vasti varit ledare för vet hon inte själv. Bara i konsten att spinna har hon hållit i 35 kurser och det var också det som var det första området hon varit kursledare för.
- Det var 1976 det började. Jag åkte från Kisa i norr till Blomstermåla i söder, säger Vasti och för första gången känns det som att hon själv är lite förvånad när hon tänker på det. Vid denna tiden hade hon fem barn hemma och lantbruk att sköta.
- Men det är ju det jag tycker är roligt, säger Vasti som förklaring.
Kurserna har också gett henne tillfälle att lära känna många nya bekantskaper.
- Jag har fått otroligt mycket vänner genom det här. Det är ju det som är glädjen i livet, fortsätter hon.
Och den ena kursen ledde till den andra. Genom åren har hon lett grupper i vävning, korgflätning och målning, växtfärgning, tovning, nålbindning och folkdräktsömnad.
- I början av 80-talet skulle ju alla ha en folkdräkt, så vi började med kurser i det, berättar Vasti.
Genom varje kurs och händelse har också pennan varit en trogen följeslagare.

Dikter
- För var gång skrev jag alltid en dikt, säger Vasti, som brukar läsa dessa och andra kåserier vid olika tillställningar.
Nu finns det hon skrivit samlat i en bok med titeln Min kulturskatt, som kom ut 1998. En CD-skiva har det också blivit , där hon läser dikter på gammal dialekt.
Att berätta om gamla tider är viktigt för Vasti och hon talar om att hon häromdagen hittade en dikt hon skrev 1959.
- Den handlar om att kvinnorna skulle passa upp männen och bära in ved och mjölka korna, berättar Vasti. Männen skulle sköta stallet.
- Så är det ju inte idag, säger hon och verkar nöjd med den utvecklingen, även om det är annat hon bekymrar sig över idag.

Organisationer
Som att människor inte längre vill engagera sig ideellt i olika saker. Ett fenomen Vasti inte riktigt känner igen sig i.
Det ideella engagemanget är en stor del av Vastis liv och det verkar som att hon har haft en framträdande roll i det mesta hon tagit sig för. I tio år var hon ordförande i Hem- och Skolaföreningen.
- När en har barn ska en engagera sig och lyssna på lärare vad som händer, säger Vasti på klingande dialekt.
En annan förening hon varit och fortfarande är väligt aktiv i är Centerkvinnornas Förbund.
- Vi firar 60-årsjubileum i år, berättar Vasti.
Hembygdsföreningen är också något som länge legat henne varmt om hjärtat.
- Jag gick med när det kostade två kronor att bli medlem, så du kan tänka dig hur länge sedan det var, säger hon.
Bostället, Väntjänsten och Dalsebo Väderkvarnsförening är andra sammanslutningar som fått ta del av Vastis engagemang.

Glädje
Så här på senare år tycker dock Vasti själv att hon dragit ner på tempot.
- Jag fick en vilstol att sitta i i trädgården. De tyckte väl att jag behövde det, säger Vasti.
Men det är inte så lätt att ta det lugnt.
- Man har ju varit van vid att arbeta jämt och är inte van att sitta och ligga, fortsätter hon.
Men så där våldsamt lite har hon faktiskt inte att göra nu heller. Förra veckan var det saker hon var iväg på nästan varje dag.
- Den här veckan är det lugnare, menar Vasti.
Och vill man hitta lugnet är nog inte Dalsebo ett helt fel ställe. Mellan träden skymtar sjön där nere och vägen är så långt borta och inte särskilt trafikerad att skogens ljud framträder.
I ett hörn av trädgården står en gul trälåda. Där i kryper tusentals bin omkring.
- De är så snälla och jag tycker att det är så roligt, säger Vasti, som tagit över skötseln av bina sedan Thorsten förlorade synen.
Man kan inte säga annat än att det verkar finnas en mängd glädjeämnen i Vastis liv och det är också just det hon betonar.
- Det är glädjen att få göra saker, för mig och för Thorsten, som är det viktiga, säger hon.