Det öppna svenska landskapet, det vill vi ju ha. Men hur ser då vardagen ut i första ledet i kedjan som startar med ko och slutar med frukostläsningen av baksidestexten på mjölkpaketet?
Under ett år kommer vi att följa de småländska mjölkproducenterna Torbjörn och Sofia Nilsson i Flaka, Gullringen. Två unga människor som valt ett yrke utan semester, men en livsstil med stora doser frihet. Ni kommer att få följa deras vardag från höstplöjning till skörd.Nu spelar det ingen roll om solen skiner, om det regnar småspik eller snöar. Men inte gör det någon skada att solen slösar.
Här, på höjden i Flaka, är vackert som på en väggbonad. De öppna markerna böljar ner mot sjön och när Torbjörn Nilsson står med sin snart åtta månader gamle Isak i famnen skulle han kunna dra till med ett välbekant "en gång ska allt det här bli ditt".
Hur det blir med det vet förstås ingen av oss, även om storebror Joel redan är införstådd med att det är framtiden. Joel har bestämt att han och Isak ska ta över gården. Och storasyster Ina, 7, ska hjälpa till.
Det är två år sedan Torbjörn och Sofia tog över gården efter Torbjörns föräldrar.
Nu är de egna mjölkbönder med 65 årskor och lika många ungdjur - fast de sistnämnda kommer att bli runt 100, förhoppningsvis innan året är slut.
Nilssons har nämligen valt att våga. De bygger till och förlänger ungdjurshallen rejält. Mer lättarbetat ska det bli, och plats för ytterligare 55 djur. Med mycket eget arbete som insats kommer kostnaden att hamna på ungefär 400 000 kronor.
- Ingenting är billigt för en bonde, säger Torbjörn.
Ibland kan man nästan få för sig att människor som Sofia och Torbjörn tillhör en utdöende art. Pressande mjölkbönder tvingas ge upp när priset på mjölk och lönsamheten sjunker. Antalet mjölkbönder har halverats på tio år och bara sedan i somras har 70-80 svenska mjölkproducenter slutat varje månad. Merparten av de kvarvarande är 55+ och frågan är ju hur det ska bli med de drygt 8 000 som fortfarande finns och står i valet kämpa vidare eller lägga ner.

FRUSTRATIONEN ÄR ingenting Torbjörn och Sofia sticker under stol med.
- Det är klart att det är kärvt. I dag får vi 2,65 kronor litern för mjölken - på de två år vi har haft gården har vi tappat 30 öre litern. Det gör 180 000 per år, säger Torbjörn.
- I praktiken blir det förstås mindre eftersom vi får gårdsstöd - eller överlevnadsbidrag - så vi kanske bara tappar 20 öre. Men bidraget kommer först ett år efteråt och jag tycker det känns lite snett att vi ska få EU-bidrag istället för vettigt betalt.
Konkurrensen inom EU har hårdnat och mejerierna sänker ersättningen för mjölken, samtidigt som diesel och foder blir allt dyrare. Liksom reservdelar och nödvändiga maskiner.
Lågprisbutiker och import av tjeckisk/tysk lågprismjölk, värmebehandlad för att kunna hålla etthundratjugo dagar utan att ens komma i närheten av en kyl, konkurrerar med den inhemska.

KANSKE INTE RELATIONEN mellan det öppna landskap vi säger oss vilja värna om och de svenska mjölkböndernas förutsättningar är så där väldigt konkret för morgontrötta svenskar som häller mjölken över frukostflingorna eller köper några liter på väg hem från jobbet.
- Bönder ska finnas, visst, men ibland blir jag lite trött på att allt som har med lantbruk att göra ska vara lite gulligt och idylliskt - men det får inte kosta något, säger Sofia.
De tuffa villkoren är ingenting de kan göra särdeles mycket åt. Men Sofia och Torbjörn Nilsson har bestämt sig.
- Det går inte att gräva ner sig. Jag tror att man måste ha visioner och mål, se framåt och tro att det ska ljusna. Man kan inte bara hålla på att leta efter allt som är negativt, säger Sofia.
Deras närmaste mål är att ungdjurshallen ska bli klar och underlätta arbetet på gården.
- Det blir ju bättre för djuren också.
Djuren, som är deras viktigaste resurs och levebröd. Inte är de som husdjur, precis, säger Torbjörn. Men bra ska de må, välskötta måste de vara.
- Man lär ju i alla fall känna dem som individer, man vet att den där är lite kittlig, när man mjölkar och så, säger Sofia.
Att välja bondelivet har varit en självklarhet, kanske alldeles särskilt för Torbjörn. Han är född och uppvuxen på gården i Flaka, gick lantbruksutbildning i Gamleby, där också Sofia gått, dock inte samtidigt.
Men samtidigt gick Sofia från Misterhult och Torbjörn från Flaka på dans i Örsåsa en kväll för länge sedan, och för åtta år sedan flyttade Sofia hit. Arbetet och livet de valt är en mångfacetterad mix av inrutade måsten och stor frihet.

BARA TVÅ DAGAR LEDIGT i månaden. Djuren finns alltid i bakhuvudet och åker de bort försöker de vara hemma till tre på eftermiddagen.
Morgonmjölkning halv sex, eftermiddagsmjölkning fyra. Sommaren är intensiv och aldrig någon semester att tala om. Veckan de kör ensilage går Torbjörn ut fem på morgonen och kommer hem tio, ibland tolv på kvällen. "Så nära singel man kan komma - utan att vara det", beskriver Sofia.
- Men på sommaren, efter frukost, kan jag ta barnen och gå och bada en stund. Om det inte är skörd, förstås, säger Torbjörn.
Samtidigt är de sina egna chefer. Arbetar tills de är färdiga, ingen som pekar ut riktning och hålltider.
- Jag känner mig faktiskt inte stressad. Och vi har ju en helt annan flexibilitet för barnen, jag är inte alldeles tom i skallen när jag kommer från jobbet, som jag tror många andra föräldrar är, säger Sofia, som valt att arbeta på gården efter att ha prövat andra jobb.
Då, när hon åkte till jobbet på morgonen och kom hem på kvällen, kändes det som att de levde varsitt liv, hon och barnen - och Torbjörn.
Hon ångrar inte sitt val. Och även om det är lätt att bli hemmablind för allt det där vackra, slås hon ibland av storheten i att det faktiskt är hon, hon och Torbjörn, som ser till att just den här biten av det svenska landskapet hålls öppet.
- Jag kan tycka att det är så fint, också nu på hösten, och så tänker jag att hade inte vi gjort det här och lagt ner allt jobb så skulle det ha sett så annorlunda ut.