Jag har funderat lite på vad jag ska skriva om den här gången, det finns så otroligt mycket som jag vill uttrycka i ord och i min matlagning. Mat är min passion, min hobby och mitt yrke och så snart någon ställer en fråga i ämnet så kan jag hålla mindre föredrag för den stackars åhöraren i timmar.
Hela dagen har en gammal sång snurrat i mitt huvud, samma korta slinga går på repeat gång på gång. ”Minns i november den ljuva september den tid då äpplet faller moget” tror jag texten går. Olle Ljungström spelade in den gamla 60-talslåten för några år sedan. Jag ser det som ett tecken på att texten ska handla om rotfrukter och rödbetor. Dessa rotfrukter som jag skördade vid min kolonilott i september – morötterna i olika färger som blev så fantastiska, rödbetorna som togs ur myllan och som jag picklat. De är så goda att till och med barnen älskar dem.
Att barnen ska äta det som vuxit i vår jord har annars inte alltid varit självklart, inte sedan de fick klart för sig vad maskar gör med allt det som förmultnar. Att masken äter och att det som sedan kommer ur dem blir jord fick dem att vägra äta från kolonin under några år. De har ändrat sig som tur är, och numera äter de gärna rotfrukter och i synnerhet inlagda rödbetor. Särskilt till en av mina favoriträtter; Pytt Bellman. Det är en bra gjord pytt i panna som gräddstuvas tills den blir helt sagolikt.
Rödbetan har så många användningsmöjligheter, inte bara som inlagd, utan som chips, som soppa, råriven, i vegetariska biffar med lite nötter och frön, som juice – ja listan kan göras lång. Rödbetan är dessutom fylld med antioxidanter som ska vara bra för kroppen.
Utöver den vanligaste röda betan finns gulbeta och polkabeta som också är väldigt trevliga att använda i matlagning på samma sätt som den vanliga rödbetan.
Min mormor och morfar hade en jordkällare under kåken där de bodde när jag var sex år. Det var stampat jordgolv med dunkel belysning och med en potatislår längst in. Jag vill minnas att det var oändligt långt till potatisen, trots att huset inte kan ha varit mer än sju–åtta meter långt. På hyllorna längs väggarna stod rad efter rad med olika inläggningar med bland annat rödbetor vill jag minnas. Det var med skräckblandad förtjusning som jag gick in där. Jag vågade aldrig gå ensam – där måste funnits spöken – men än i dag kan jag minnas en lätt unken doft av jord och rotfrukter, inget obehagligt utan en doft som är förknippad med mat på sitt sätt. Nu kommer min närmaste tid bestå av förberedelser av julborden och har ni frågor kring detta eller om något annat som gäller matlagning så mejla till bostad@corren.se så svarar jag.
Njut av era rotfrukter!
