Från Uknas kyrka, i riktning mot Falerum, är det några kilometer till radbyn Kolsebro där den blivande 40-åringen Erik Gruvebäck bor. Uknadalen breder ut sig i all sin vårliga prakt. På ljusgröna fält spatserar tranpar förnöjsamt och pickar bland spirande grödor. Svanar och gäss gör dem sällskap. I Kolsebro står rödmålade stugor och lador i tät följd på var sida om grusvägen. Ungefär mitt i ligger Albertssongården och på gårdsplanen ligger fotbollar och andra leksaker utspridda. Erik Gruvebäck tar emot på verandan. Han visar in i huset och vidare ut på en väl tilltagen altan. Utsikten över Uknadalen är bedövande. Kaffe med dopp är framdukat. Vinden griper tag i den vita duken. De små porslinskopparna på fat skallrar betänkligt och efter några minuter ger vi upp och slår oss ned i köket i stället. Från fönstret skymtar Gruvdalen, gården där Erik växte upp.
– Det här är min hembygd och i det här huset har jag bott i sexton år. Visst, jag har funderat på att flytta. Det skulle sannerligen underlätta med skjutsning av barnen till skolan. Men jag trivs här, så något allvarligare än funderingar har det inte blivit, säger han.
Erik är pappa till fem barn i åldrarna fyra till femton år. Han är ensamstående och barnen bor hos honom varannan vecka.
– Barnen är en gåva, den största glädjen och allvaret. Livet med dem hjälper mig lyfta lyfta blicken från min egen navel. Att vara förälder är en situation där du måste kliva ur dig själv och ta ett livslångt ansvar.
Erik, som prästvigdes 2015, drar paralleller med föräldrarollen och sin tro.
– Det är det som evangeliet handlar om. Att öppna sig för andra människor och att prioritera andra än sig själv. Det ger kärleken en praktisk innebörd.
Erik har genomgått två skilsmässor, livshändelser som har varit smärtsamma.
– Äktenskapen har gått i kras, men det svåra och tunga har fördjupat mig och med tiden har det gett verktyg som jag kan använda mig av i mötet med andra som hamnat i krissituationer. Jag tror att jag har blivit en bättre präst av motgångarna.
Erik säger att kyrkan är en del av hans blodomlopp. Hans far var präst och som liten, mellersta barnet i en skara av sju syskon, fick Erik följa med till kyrkan.
– Pappas predikningar var inte kända för att vara korta, tvärtom, de var omfångsrika och han lade gärna ut texten.
För ett litet barn är det inte alltid lätt att sitta still i kyrkbänken. Vid ett tillfälle fick Eriks pappas gudmor, tant Marta, i uppdrag att hålla ögonen på pojken. Erik lekte med en bil. Först stillsamt, men sedan trappades leken upp och hördes ända fram till predikstolen. Trots blickar från Eriks pappa verkade tant Marta helt oberörd.
– I bilen hem frågade pappa varför Marta inte hade bett Erik vara tyst. Det visade sig att hon hade stängt av sin hörapparat lagom till predikan.
Innan Erik prästvigdes arbetade han i cirka 15 år som kyrkomusiker. Musiken är också något som han har växt upp med. Och under de senaste 20 åren har han arrangerat konserter i egen regi.
– Vi var en kyrksångarfamilj och jag tyckte det var roligt att stå på scenen. Inte för att skina, utan utav ett behov av att kommunicera och berätta något.
Gruvebäcks kapell är ett band som kommer att höras i sommar då de ger konserter med ABBA-tema. I augusti blir det konsert i Östra Eds kyrka och Marieborgskyrkan tillsammans med artisten Hanna von Spreti. Erik har dock trappat ner en hel del som frilansande musiker eftersom barnen och prästyrket kräver sin tid.
– Jag har alltid haft många järn i elden och gillar att göra olika saker. När det gäller musiken blir det inte så mycket tid till repetition. Det är match på en gång kan man säga.
Om tio år tror Erik att han bor kvar i sitt hus i Kolsebro där olika projekt avlöser varandra. Altanen ut mot Uknadalen är det senaste.
– Jag jobbar så mycket med människor och att få arbeta med händerna, där man ser ett konkret resultat, är tillfredsställande.
Han säger att han tycker om det gamla och är på gång att rensa ut Ikeagrejer för att ge plats för gedigna sekelskiftesmöbler.
– Vi måste bli bättre att sätta värde på det tidigare generationer vårdat och fört vidare. Det gäller både hur vi behandlar varandra och vår livsmiljö. Det kräver ofta inte så mycket. Om jag har middagsbjudningar dukar jag till exempel gärna med silverbestick och servis. Visst, det tar litet tid att putsa och diska, men omsorg om människor och traditioner måste få ta tid.
