Sedan en tid tillbaka jobbar hon även på 25 procent med att vara till hjälp för personal på kommunens andra boenden, för att till exempel komma med idéer och hjälpa till med bokningar. Att vara delaktig i att sprida det aktiverande förhållningssättet inom äldreomsorgen tycker hon är viktigt.
– Jag älskar sättet vi jobbar på och jag älskar att få människor att må bra, det är min stora drivkraft, säger Fia Wilensjö.
Redan som ung visste hon att hon ville jobba med människor.
– Jag var ganska duktig i skolan och hade bra betyg, så jag fick höra från många lärare att jag borde studera vidare. Men jag var mer sugen på att få gå ut och jobba.
Hon valde social servicelinje på gymnasiet och blev undersköterska med inriktning på psykologi och äldrevård. Efter gymnasiet började Fia jobba inom hemtjänsten i Västervik. Men det var inte det enda hon gjorde.
– Jag har alltid jobbat bredvid skolan. Vi flyttade hit från Linköping när jag var 10 år för att pappa skulle driva OK-macken och jag jobbade hos honom. När jag slutade gymnasiet hade jag fyra jobb. Jag har altlid jobbat mycket och känt att det ena föder det andra.
Under en tid lämnade hon äldrevården och var enbart företagare. Hon och en väninna drev Videobolaget i några år. Sedan startade hon Konfektboa tillsammans med sin mamma, och öppnade även filial i Vimmerby.
– Det är det där med att jag måste ha två jobb, säger Fia och skrattar.
Tack vare företagandet skaffade hon sig ett stort kontaktnät, som hon tror har varit till stor hjälp i arbetet med att arrangera aktiviteter för de boende på Vapengränd.
– Jag var med på MC-dagarna och på Visfestivalen och alla möjliga arrangemang. Jag har alltid tyckt att det var roligt att vara delaktig.
Men i takt med att stormarknader öppnade blev det allt svårare att driva en specialiserad godisbutik, i alla fall för två personer. Så Fias mamma tog över ansvaret för butiken.
– Det var något som sa mig att det var dags att hitta på något annat. Så jag började jobba som säljare för kompositmaterial, något som var helt nytt för mig. Jag trivdes jättebra med det, det var jätteroligt! Men några personliga omständigheter gjorde att jag inte kunde jobba kvar där.
– Jag tänkte att jag kanske ska ringa till äldreomsorgen. Dagen efter började jag jobba.
Efter lite vikarierande blev en pooltjänst ledig. Då jobbade de anställda i poolen i hela kommunen, så en dag kunde hon vara i Överum och nästa i Gunnebo eller Edsbruk. Men så öppnade möjligheten upp sig på Vapengränd. Här hade Fia haft ett kortare vikariat och känt att allting stämde.
– Jag fick frågan om att jobba i poolen här, men att också jobba 25-50 procent med att aktivera de boende, som ett komplement till dagverksamheten.
Det började med bakcirklar, och sedan bara växte det. Cirklarna blev fler, det blev körsång och resor och allt möjligt annat.
– Efter ett tag märkte vi att behovet var så mycket större.
Och effekterna var märkbara.
– Ett aktiverande förhållningssätt skapar lugn, harmoni och gemenskap och det ger bättre matlust och bättre sömn. Dessutom märkte vi att aktiveringen frigjorde annan personal.
– Mitt driv är att människor ska få leva hela livet och ha det så jävla bra de kan!
– Jag arbetar för att varje individ ska få en meningsfullhet. De ska inte bara göra det jag har hittat på, utan få möjlighet att göra det de vill göra.
På Vapengränd händer nu saker hela tiden, en musiker kommer och spelar efter lunch, samtidigt har ett gäng åkt iväg på en utflykt. Några tar en kaffe på maten i lunchrestaurangen och umgås. Dagen efter går en resa till Ikea. En av de boende ville köpa några hyllor, andra följer bara med för skojs skull och Fia har dessutom fått med sig en lista på saker som ska inhandlas till verksamheten.
– Men då var det någon som var besviken, för hon hade hellre velat åka till Ica Maxi. Så nu får vi nog ta en tur dit snart också, skrattar Fia.
Det är just det hon vill arbeta för. Att alla ska få möjlighet att göra det de vill och få ses och höras som individer.
– Så går jag också alltid till jobbet med inställningen att jag jobbar där människor bor, de bor inte där jag jobbar.
