Det skiljer fem år mellan Amanda, snart 17 och Lilja, snart 12. Deras mamma Ylva Lee Lindell säger att tjejerna är ytterligheter.
– Lilja är utåtagerande, Amanda inåtagerande. Ena barnet kunde sitta på en filt och sysselsätta sig själv i fyrtio minuter, med det andra gick det inte att ha en pryl framme utan att det såg ut som kriget dragit fram. En bra sak man får som anhörig eller med diagnos är insikten att varenda unge och varenda vuxen är olika, säger Ylva.
För Lilja började det på dagis, som signalerade problem och svårigheter att interagera med andra barn. Men både pedagoger och föräldrar tänkte att det kunde vara en fas, något som skulle gå över.
I förskoleklassen blev det värre och i ettan fick hon diagnosen adhd med autistiska drag.
– När Lilja fått sin diagnos började jag misstänka att det var något med Amanda också. Hon lärde sig läsa när hon var fem och hade läst alla Harry Potter-böcker när hon var sex. Men hon förstod inte riktigt vad man ska ha kompisar till och som tonåring visade hon tydligare att hon inte mådde jättebra i allt det lugna, hon kände att hon inte var som alla andra. Hon fick diagnosen adhd och Asperger för tre år sedan.
Diagnos har i sig varit ett verktyg. Ylva säger att det är skönt att få en förklaring.
– Man får svart på vitt att man inte bara är en dålig förälder med ett barn som inte klarar det andra barn fixar. Med diagnosen kan man förklara svårigheterna. Och jag är nöjd med det stöd vi fått.
Familjen fick snabb hjälp av BUP och habiliteringen och har hittat nycklar som gör vardagen hanterbar.
– Rutiner är det viktigaste. Ofta måste man prova många sätt innan det fungerar. Ordning och fria ytor är också bra och gör att det inte blir så stressigt, säger Amanda, som börjar tvåan på ekonomiprogrammet inriktning juridik på Västerviks gymnasium i höst.
Att de flesta känner till adhd betyder inte att kunskapsnivån är särskilt hög, säger Ylva.
– Nej ”alla har ju adhd nuförtiden”, kan man få höra. Eller att de kostar pengar, är bråkiga, eller lata. Inget kan vara mer fel. Ser man bara ytligt och inte bakomliggande orsaker förstår man ju inte varför det kan uppstå problem. Saklig information och öppenhet är enda vägen.
– Största fördomen är att alla med adhd är korkade och elaka. Big mistake. Oftast är de bara missförstådda, säger Amanda.
Ylva tror inte att det är fler som har adhd idag.
– Men det uppmärksammas mer, och märks tydligare i en skola och ett samhälle som ställer större krav. Förr sa man ”dampbarn” eller så var man bara bråkig.
Behovet av rutiner och lugn gör att en dag i ALV under högsäsong eller shoppingtur en lönehelg faller bort.
– Att byta städa-rummet-dag kan bli katastrof. Men vi har lärt oss att leva efter våra scheman och listor. Och barnen har hängt med på mitt stora fritidsintresse, teatern. Det har gett supermycket, inte minst socialt.
Att lära känna sig själv är en utmaning. Att förstå andra en större. Men alla tre tycker att det finns styrkor med adhd. Ylva ser målmedvetenhet och driv hos barnen, när förutsättningarna är de rätta.
– Det är svårt att komma igång med tråkiga saker. Det man tycker är roligt eller intressant lär man sig jättefort och vill aldrig sluta med, till exempel historia eller hästar. Det skulle jag kunna hålla på med jämt, säger Lilja.
