Frödinge är fortfarande viktigt för Daniel Henningsson, 35, sedan några år bosatt i Stockholm. I morfars snickarverkstad fick han smak för hantverk. Vid Yxern har han och familjen torp.
Under hösten har hans ståltrådsskulpturer väckt uppmärksamhet i Höstssalongen i Warmbadhuset i Vimmerby. Daniel Henningsson hittade rätt när han lät sina tredimensionella växter, fåglar och porträtt hamna i boxen. Eller utanför.
– Jag jobbar ofta med en tråd och gillar tydligheten som uppstår när man inte fyller ut hela volymen. Mina ansikten är halvor, jag tror de blir lättare att läsa av för den som tittar på dem. Men en utmaning, så fort det handlar om lite större skulpturer, är stabiliteten. Blir det tungt klarar de inte sin egen vikt.
Och det var då du kom på ”lådorna”?
– Ja, lådor som ger plats åt det sköra. Och jag kan använda lådorna på så olika sätt, ett gräs kan jag välja att sätta på utsidan, till exempel.
Han har varit hemma i Frödinge för att jaga älg. Men några tolkningar av älg i glödgad järntråd står inte överst på agendan för den naturintresserade konsthantverkaren.
– Fyrfota djur har inga naturliga linjer man kan bygga volymer av, och jag vill ju inte ha någon hel kontur. Jag tycker om effekten jag uppnår med det tredimensionella och den vanligaste reaktionen från folk är att de inte sett något liknande tidigare.
Att den utbildade elektrikern från Frödinge – som inte jobbat en dag som just elektriker – upptäckte metalltråden är en slump. På utbildningen Slöjd, hantverk och formgivning vid Linköpings universitet provade han uttryck i olika tekniker och material.
– Efter utbildningen öppnade jag tillsammans med några andra en konsthantverksbutik i Gamla Linköping och jag började göra cyklar i gammal luffarslöjdsteknik. Jag hade tid och det var ett billigt material. Försäljningen gick bra. Jag har säkert gjort tusen cyklar…
Brödproduktionen är inte att förakta. Idag är det insekterna som står för merproduktion och hans arbeten säljs i inredningsbutiker. Utställningarna ger en utmaning.
– Jag trivs med att kunna styra min egen tid. Inför en utställning testar jag ofta nytt och det är rent socialt en värdelös period, men ändå väldigt härligt. Jag är nästan aldrig nöjd, men vill ändå känna att jag visar saker där jag gjort det bästa jag kan. Mitt mål är att fortsätta utvecklas och jobba mer med ansikten och få dem mer porträttlika.
