Eva Svensson kommer gående, med fart i benen. Vinterjackan hänger löst. Det blir ingen ny förrän hon är riktigt i hamn. Hon har passerat sitt tidigare uppsatta mål på 69 kg – som hon vägde när hon gifte sig. Nu vill hon under 65 kg.
– Om det så bara är med ett hekto. Jag vill ha ett normalt BMI.
”Normalvikt” är stort. Vetskapen att om någon tittar på henne så är det inte för att hon är tjock, är fortfarande ovan. Att kunna böja sig om hon tappat något, springa i trapporna med tvättkorgen och klättra upp på en stol för att sätta upp gardiner, det är ren lycka.
– Det är nog det som jag är gladast för, att jag fått en rörlighet. Det är klart jag går ju inte ner i spagat, men för min ålder har jag bra rörlighet. Jag blir 69 i sommar, men jag känner mig inte gammal.
För tre år sedan behövde hon rullator, fick ont i ryggen om hon gick till brevlådan och väntade på att ”någon annan” skulle hämta kaffet när hon satt vid tv:n.
– Jag hade högt blodtryck, högt blodsocker, dålig kondition, bensår och värk. Nu ligger värktabletterna i ett skåp. Jag har fått ett helt nytt liv.
Från att ha varit smal smög sig kilona på. Under 20 års tid var hon rejält överviktig.
– Det jag kan ångra är att jag lät det gå så långt. Annars grämer jag mig inte över det jag inte kan göra något åt i efterhand.
Hennes imponerande viktresa på 74 kg – hittills – har hon gjort på sitt sätt. Ingen trendig diet. Ingen hjälp av annat än den egna beslutsamheten. Ingen operation. Inget uteslutande av förbjudna livsmedel.
– Jag blev erbjuden en gastric bypass, men ångrade mig. Jag ville inte göra något som skulle förändra hela livet. Samtidigt var jag medveten om att jag ska skulle bli en grönsak om jag fortsatte leva som jag gjorde. Jag hade ett BMI på 54, det är väl nästan att vara dödsmärkt, om man ska vara krass.
Det som avgjorde var sköterskans ord, när Eva tackade nej till operationen. ”Då kan vi inte göra mer för dig”.
– Jag visste ju vad jag behövde göra och hur jag skulle göra det. Det handlar om energi ut och energi in. Det var bara att sätta igång.
Hon har haft hjälp av att vara av den systematiska och kalkylerande sorten. Kaloriförbrukning och energiintag har hon koll på, hon har använt sig av olika appar och har varit öppen med fram- och motgångar på sociala medier.
– Kontrollen har hjälpt mig och jag tror att det också kommer att vara det jag behöver för att hålla min vikt.
Nu går hon på vattengympa flera gånger i veckan, tränar på gym och tar rejäla långpromenader varje dag.
– Jag älskar att röra på mig. Man måste hitta motion man blir glad av. Gör man det bara för att man måste spricker det.
Kosthållningen är förstås helt annorlunda. Regelbundna måltider, noggrant uträknade så att dagsintaget ligger på lagom nivå. Ibland sparar hon en del att ta till om kvällssuget sätter in.
– Jag lagar ingen särskild mat till mig, tar bara lite mindre portioner än gubben. Och nu är ju halva tallriken färska grönsaker, en fjärdedel tillagade grönsaker och en fjärdedel protein av olika slag. Ibland blir jag vansinnigt sugen på choklad och då tillåter jag mig det – men först måste jag ta en promenad. Oftast är jag inte sugen längre när jag kommer hem. Förr kunde det bli pasta tre dagar i veckan, glass på kvällen och att sätta i sig fem bullar på raken var inte svårt alls.
Att halvera sig själv påverkar inte bara utsidan. Självförtroendet har vuxit i takt med att kilona försvunnit.
– Jag har blivit kaxigare, eller snarare – jag har blivit den Eva jag var innan jag gick upp i vikt. Nu är jag den farmor och mormor jag vill orka vara och jag har fem barnbarnsbarn att njuta av. Det är helt underbart att hänga med i pulkabacken.
