Vad den där första filmen hette eller handlade om i övrigt har hon glömt.
– Jag var ju så liten då men jag minns så väl att ett tåg kom rusande emot mig på filmduken och att jag trodde att jag skulle bli överkörd, berättar hon.
En mäktig upplevelse med andra ord.
Vi träffar Marianne i vimlet på Gamleby filmfestival just innan hennes hyllade debutfilm från 1976, ”Långt borta och nära”, ska visas.
För filmen fick Ahrne ta emot en Guldbagge för bästa regi och kollegan Ingmar Bergman kallade den ”ett mästerverk”.
På frågan vilken som var den första film som gjorde riktigt starkt intryck på Marianne svarar hon efter några sekunders betänketid:
– Det måste ha varit den första barnförbjudna film jag såg hemma i min uppväxtstad Falköping, ”Härifrån till evigheten” med Burt Lancaster. Jag var kanske 14 år och lyckades smita in i salongen trots att jag var lite för ung.
Så vad är det egentligen som gör en film till en bra film? Det vill säga, vad måste till?
– Det är egentligen ganska enkelt. Den måste beröra både hjärta och hjärna. – Jag såg till exempel Gabriella Pichlers ”Amatörer” på filmfestivalens första dag och blev helt golvad. Den är så äkta och så full av liv. Jag älskade den!
Stämmer det att ett återkommande tema i dina berättelser är kvinnor och män som har svårt att kommunicera med varandra?
– Nej, det tycker jag inte. Det där är någon lösryckt mening som förföljt mig och fått spridning, varför förstår jag inte.
– Däremot har jag gjort många kärlekshistorier och det blir ju knappast intressant om historien handlar om ett par som blir förälskade och sedan är allt ”puss puss” och bara lyckligt.
– Sedan urminnes tider har kärlekshistorier innehållit ett problem. Tänk ”Tristan och Isolde”. Tänk ”Romeo och Julia”.
Vad säger du om festivalens tema i år, det vill säga att lägga extra fokus på kvinnligt filmskapande?
– Jag tycker faktiskt att det är ganska uttjatat.
Tycker du inte att det är viktigt att arbeta för jämlikhet i branschen?
– Det är såklart viktigt att vi får del av både manliga och kvinnliga perspektiv.
Men vad ska till då? Fortfarande läggs betydligt mer pengar på mäns filmskapande än kvinnors, i alla fall när det kommer till privat finansiering.
– Jag tror att det kommer att rätta till sig naturligt, av sig själv. Vi är på god väg nu.