Exakt hur många bonader det är, vet inte Anita, men hon gissar att det rör sig om närmare 400. Samlingen har vuxit undan för undan. Fast numera är hon mer restriktiv än förr. Det får vara något extra, om hon ska köpa en bonad till, som att den är ovanligt gammal eller intressant på något vis.
– Lennart ska ju få plats också, säger hon, och syftar på sin make.
Främst är det äldre bonader hon samlar på.
– Jag köper inte nyproduktion, om det inte är så att budskapet tilltalar mig.
Hon har inte bara bonader hemma, nämligen, utan även en rad andra textilier av modell äldre. Bland annat ett 60-tal paradhanddukar samt ett antal dukar, rakdukar, handdukar, servetter, örngott och lakan. Förr skulle en blivande brud både sy och brodera en massa saker till det blivande hemmet.
Men åter till bonaderna. Det hela började med en julbonad, som Anita sydde själv. Det är den enda i samlingen som hon har gjort helt själv. Däremot har hon sytt klart några som var halvfärdiga.
Bonaderna rymmer allt från ett enda ord, till exempel ”Välkommen”, till långa dikter. Vanliga teman är hemmet och barndomen, tron och fäderneslandet.
Förr broderade man på ylle. Många av dessa bonader är borta i dag, uppätna av mal. Anita visar en yllebonad, troligen från 1800-talet, med några barn som leker på en gärdesgård. Den påminner om hennes egen barndom hemma i Tönshult utanför Virserum.
– Så här gjorde vi ofta när vi var små, satt på gärdesgården och lekte häst.
