Debatt Många äldre känner sig otrygga och lider av ensamhet. Trygghet för äldre är en huvudfråga i vårt välfärdstänk. Trots det har samhället delvis misslyckats när det gäller respekt för äldres förmåga att själva avgöra vilka behov som är prioriterade. Vi har respekt för att man oavsett ålder vill fatta egna beslut och göra egna val när det gäller boende.

Många vill bo kvar i sitt hem så länge som möjligt. Det hemvana ger trygghet. Kvarboendeprincipen är i grunden en god idé. Det är bra att alla som önskar kan få hjälp i sitt eget hem, så länge som man själv önskar.

Men det är allvarligt när den som inte längre är trygg i sitt hem inte kan få en plats i ett äldreboende. Detta skapar stress både för den berörde och anhöriga.

En äldre flyttar inte till ett särskilt boende, trygghetsboende eller serviceboende i onödan. Skälen till att vilja flytta till nytt boende är ofta medicinska, när behovet av praktisk hjälp med vård och omsorg i vardagen blir så påtaglig att hemtjänst inte längre är det bästa alternativet.

En stor grupp äldre upplever otrygghet och ensamhet och önskar därför en annan boendeform. Det är ett djupt feltänk i nuvarande lagstiftning när man hos pensionärer som fyllt 85, 90 och 95 år kräver behovsbedömning för en plats på äldreboende.

Den äldres vilja borde tillgodoses. Det är hög tid att visa respekt för äldre och lagstifta om en äldreboendegaranti. Det har vi kristdemokrater visat bland annat genom ageranden i riksdagen. En äldreboendegaranti skulle kunna garantera varje person över exempelvis 85 år lagstadgad rätt till en plats på äldreboende när och om de vill. Äldre måste kunna känna sig respekterade och trygga i sitt boende.

Vårt förslag om en äldreboendegaranti innebär att beslutet att flytta till ett särskilt boende, trygghetsboende eller äldreboende helt ska vara den enskildes. Inget ”förmynderi” där man riskerar att nonchalera den äldres upplevelser och behov. Kommunens ansvar är att se till att det finns platser och olika boendealternativ med olika servicenivåer.

Att ta bort behovsbedömningen kan ses som ett avsteg från nuvarande lagstiftning. I Linköping har man dock tillämpat en sådan förenklad procedur utan biståndsbedömning i ganska många år, med goda resultat.

För att nå ett steg på vägen mot en äldreboendegaranti föreslog jag i en motion att kommunfullmäktige skulle uppdra åt kommunstyrelsen att klarlägga vad som inom nuvarande lagstiftning är möjligt att göra för att även vår kommun skulle kunna erbjuda en äldreboendegaranti, alternativt ta kontakter med SKL och socialdepartement för att försöka få till stånd de regeländringar som behövs.

Vid årets sista kommunfullmäktige behandlades min motion om att införa en äldreboendegaranti i Vimmerby kommun. Det är med beklagande och förundran jag konstaterar att motionen avslogs. Bara de fem kristdemokraterna röstade för den. Men jag kan lova att vi ska fortsätta att arbeta för de äldres trygghet och respekt för deras vilja att så långt som möjligt råda över sin egen livssituation.