Bofinken är alldeles till sig i solen när vi svänger in och parkerar på grusvägen just utanför torpets två gamla grindstolpar i oformlig sten. Vi är en dryg halvtimma från Linköping city, men känslan av att vara på landet är påtaglig. Visst hörs motorvägen en bit bort, men för övrigt är Perstorp en idyll.
– Välkomna, säger Marie Ackegård Rydfalk när vi knackar på. Hon är barfota i blommig långklänning och två flätor fästa på huvudet och smälter in i den sköna sommarmiljön.
Det skramlar till om ett rejält knippe små ficklampor som hänger på element just innanför dörren.
– Det är till scouterna, säger Marie. Nej förresten, vi hade dem när vi skulle leta upp stigen bort till brasan på valborg.
Nästa föremål vi stöter ihop med i hallen är en smula mer svårplacerat. En svart halvkroppsfigur, avtagen vid låren, överarmarna och halsen, och klädd endast i röda spetsunderkläder hänger på väggen.
– Mja... jag vet faktiskt inte var den kommer ifrån, men jag tycker att den är rätt så fin så den får vara med, säger Marie.
– Kaffe? undrar hon och visar in i köket som faktiskt ståtar med en hel skrälldus kaffemaskiner.
– Vi älskar kaffe! Och just nu är det där här lyxmonstret som gäller, fortsätter hon och klappar på en elegant maskin i vitt och krom som bubblar i gång på kommando.
Här i köket återkommer vi till det röda. För det är i själva verket inte det traditionella torpet i sig, utan färgen i köket som Marie i första hand syftar på när hon säger att familjen känner så starkt för rött.
Luckorna är mörkröda och högblanka och eftersom köket inte är särskilt stort till ytan blir effekten varm och mysig.
Vi rundar ett högt barbord och kommer ut i biblioteket som också fungerar som familjens matsal. Här målades väggarna och bokhyllorna i mörk skogsgrön för när familjen flyttade in och tillsammans med alla böcker går tankarna till engelska landsbygden. Nu är det möjligen inte några äkta troféer från jakten som hänger på väggen, men i alla fall en brokig kvartett djurhuvuden i alla möjliga färger och former. Bland annat ett renhuvud av italiensk design, tillverkat i papp och glatt färgsatt i olika mönster, som Marie och Mikael köpt på Victoria and Albert museum i London. Intill ståtar ett annat renhuvud med rödprickiga öron, gröna horn och blommig mule, tillsammans med ett äkta horn (dock hittad i en container) och slutligen en hjort som i själva verket är ett mjukt gosedjur.
Solen lyser in genom de röda gardinerna vid det blyinfattade stora fönstret med färgade glas och ger ett behagligt ljus. Ja, nog kan man tänka sig att slå sig ner vid ett av de båda borden med en god bok.
– Jag älskar böcker, vad skulle jag göra utan dem? säger Marie och letar upp sin favorit – Prodigal summer av Barbara Kingsolver.
– Den handlar om människor och biologi kan man säga, sammanvävt på ett fantastiskt sätt. Jag har läst den många gånger.
Kaffet är färdigt och Marie dukar fram på soffbordet i nästa rum som är ett kombinerat vardags-, tv-, data- och kontorsrum.
Vi slår oss ner i skinnsoffan och njuter av grönskan som exploderar utanför de höga fönstren längs rummet ena långsida. Och fascineras inte minst av alla saker. Det finns helt enkelt ingen hejd på allt spännande att vila ögonen på.
– Det är en brandspruta, säger Marie och pekar på ett stort föremål som står intill soffan. Jag köpte den till Mikael i födelsedagspresent en gång, dels för att den är lite knäpp, men också för att George Lengard ska ha varit brandchef och uppfunnit den rekylfria brandsprutan till räddningstjänsten i New York en gång i tiden.
George Lengard ja, honom ägnar vi en stund där i soffan. Det var han som byggde till torpet år 1964 och som sätter sin prägel på boendet än i dag.
– Han var enormt noggrann, säger Marie. Vi brukar skoja om det när något är lite extra krångligt och omständigt; ”gör det som George”.
I samband med en renovering hittade Marie ett brev till George från hans syster Berta. Hon förmanade honom och tyckte att han egentligen var för gammal för att bygga hus – ”borde inte en herre i din ålder ägna sig åt något mer passande, till exempel att knyta ryamattor”.
Marie skrattar gott.
– Det tror jag knappast var George grej.
Vi fortsätter genom det stora rummet och kikar på en specialbyggd dataplats. Ett gammalt skåp har gjorts om till databord och försetts med två rörliga armar med en skärm i varje. Här sitter Marie och Mikael och spelar eller rättar prov på kvällarna. Finurligt och bekvämt.
Nästa rum är också specialdesignat. Halva är Maries, och där är väggen rosa och bänken längs väggen rymmer tyger och symaskin bland annat. Andra halvan är Mikaels och här har väggen mörk tapet och hyllorna fylls av tennsoldater, krigshjälmar och en massa andra tillbehör. Mitt i rummet står ett stort bord för sällskapsspel.
Marie tar täten ut i den ursprungliga delen av torpet, byggt redan 1812. Här är öppet upp i nock och vi banar oss väg genom ett hobbyrum belamrat av prylar och vidare ut i ett sovrum för att titta på en gigantisk säng med himmel och lådor och väggar och alla möjliga ovanligheter. Den är signerad George förstås.
– Väldigt gedigen, helt klart typiskt George, säger Marie.
Och den passar i familjen som älskar ovanliga saker. Det finns helt enkelt så mycket att titta på att det är omöjligt att beskriva allt. En båt i koppar och mässing, en nyckelpiga i plåt från när Marie var liten, en kaffemaskin från 30-talet som nu ståtar i fönstret i vardagsrummet, en mycket gammal bibel och en dito psalmbok, otaliga räknemaskiner som är en annan av Maries och Mikaels svagheter (”vi älskar dem”), en uppstoppad ejderhona och miljoner andra saker...
– Vi är extremt stökiga, säger Marie med värme. Och vi tycker om saker, men ingen av oss gillar att städa!
