INFLYTTADE

Dialekten skvallrar. 

– Mest Anders, jag har nog polerat min stockholmska lite, säger Maja Westberg Enqvist utanför teaterlokalen Komedianten, som är parets andra hem och gemensamma passion.

Teatern har de kunnat ägna sig åt och lägga många kvällar på tack vare fint nätverk av goda grannar, som blivit det far- och morföräldrar annars hade ställt upp med om milen inte varit så långa. Barnen har också fått hänga med och bli en del av teaterfamiljen.

Det som gör att man väljer att stanna är samhörighet med befolkningen, att man kommer in och får vänner, säger Maja.

– Hus och jobb kan man fixa varsomhelst, men det är vänner som gör att man vill stanna kvar.

De träffades i Upplands Väsby, när Anders började på samma skola som Maja och båda gick i femman. Maja hade dansdrömmar och drog till USA som tonåring. När hon kommit hem 1984 träffades de över en bankomat på torget hemma i Väsby och efter några turer blev de ett par. Efter några år började de känna att det var läge för barn och ville bort från förorten.

– Väsby hade vuxit något enormt och det kändes inte lockande att ”odla barn” på en plats som inte kändes trygg. Du kan tänka dig kontrasten, när vi hamnat i Småland och läste en notis i Vimmerby Tidning om att ett kassettband stulits ur en olåst bil på torget – där vi bott brände man ner gympasalen på vår gamla skola, säger Anders.

Men hur hamnade de då i Gullringen? Slump och mening, kanske. Ingen av dem var intresserade av att lägga nästan hela lönen på att bo och efter ett besök i Småland seglade det upp som tänkbart alternativ.

– Vi hade hund på foder och parade henne i Silverdalen. Efter det började vi aktivt leta hus i Vimmerbytrakten. Vi hittade rätt och flyttade till Gullringen i januari 1989. Vi hade nog en ganska Stockholmspräglad uppfattning om arbetslöshet. Ingen av oss hade jobb när vi köpte huset, men tänkte att jobb får vi. Och det var inga problem.

Efter 30 år känner de sig som smålänningar, även om Anders kallas ”nollåttan” i vissa kretsar.

– Vi åker "hem till Väsby", lika mycket som vi åker "hem till Vimmerby och Gullringen".

Barnen är vuxna. De kan bo var de vill. Ibland leker de med tanken att flytta.

– Men det landar i att vi trivs där vi är. Vi har vänner och släkt i Stockholm, men Stockholm finns ju kvar.