De senaste 30 åren bodde Maja Westberg Enqvist tillsammans med maken Anders Enqvist i Gullringen. En plats dit de flyttade för att skaffa familj på en säker plats. Tillsammans fick de en son och en dotter.
Det är få i Vimmerby som inte vet vem Maja Westberg Enqvist är. 1989 lämnade hon och maken Anders Enqvist Stockholm bakom sig och byggde sig ett nytt liv i Gullringen. Det tog inte lång tid innan Majas passion för kultur skulle visa sig utåt. Hon började som lärare på Vimmerby folkhögskola, blev engagerad i teaterföreningen Komedianterna, hade konstutställningar och drog igång det ena arrangemanget efter det andra.
– Hon var en person som såg möjligheter i allt. Det var väldigt få gånger som hon sa att något inte gick. Utan positiv till tusen, alltid ett leende och en makalös förmåga att hitta lösningar både på egna och andras problem, berättar Anders Enqvist, den person som kände Maja allra närmast.
39 år fick Maja och Anders tillsammans. De träffades redan som barn, i tredjeklass.
– Vi har vetat om varandras existens sedan vi var 10 år och var bara drygt 20 år när vi började umgås och bli "Anders och Maja". Vi hade planerat 20 år till tillsammans.
Men i juli inträffade det ofattbara. Från ingenstans får Maja en hjärnblödning och hon förs till sjukhus. Men hon vaknar aldrig mer upp och under söndagen den 13:e augusti somnade hon in, 60 år gammal.
– Klockan var sex på kvällen när Maja kommer och berättar att hon fått en konstig huvudvärk. Sedan förlorade hon medvetandet i sängen. I efter hand vet vi att hon dog där, efter det var bara kroppen kvar. Vi gick och hoppades på ett mirakel men miraklet ville inte infinna sig. Det här är det värsta jag har varit med om.
"Hon hade en enorm energi. Vid något tillfälle var det någon som sa "Maja, hon kan väl inte bli sjuk". När alla andra slogs omkull då skakade hon på sig och fortsatte. Det fanns nästan inget som fick henne att stanna upp eller kliva av", berättar Anders Enqvist. På bild förbereder Maja Westberg Enqvist och Ylva Lee Lindell inför att ha Komendianten öppen på julafton.
Det är svårt, men när Anders tänker på sin livskamrat är det framförallt hennes livsglädje han minns.
– Hon var ett solsken. Även solen går i moln ibland och det gjorde det för Maja också. Men ska man beskriva henne var hennes positiva inställning till livet det mest framträdande. Hon hade också ett stort rättspatos. Hon var inte den som klev åt sidan utan tog striden. Många gånger handlade det om att stå upp för kvinnor och tjejer.
Exakt hur många arrangemang hon hade ett finger med i under sina drygt 30 år i kommunen vet Anders inte. Otaliga teaterföreställningar, konstutställningar, stadsvandringarna i Vimmerby, skogsvandringarna i Gullringen, julaftonsfirande för alla, teaterverksamhet för barn, öppet hus om demokrati, med mera.
– Det finns massor. Sedan var hon inte den som armbågade sig fram och stod i rampljuset. Utan hon skickade gärna fram någon annan. Hon hade en fantastisk förmåga att lyfta andra.
Vad var hon stoltast över?
– Det är en lika svår fråga som hur många saker hon har varit inblandad i. Det finns allt från små till stora saker. Till exempel när vi spelade pjäsen "Vem älskar Yngve Frej?" på Komedianten. Den förställningen jobbade vi med i lag, det var ett fantastiskt samarbete och en jättebra föreställning. Den var Maja så stolt över.
Maja Westberg Enqvist jobbade som konstlärare på folkhögskolan i Vimmerby. "Driv, nytänkande, uppfinningsrikedom och med åren en stor kunskap. Det var hon generös att dela med sig av. Hon njöt av att se andra människor växa", säger Anders Enqvist. Foto: Rebecca Forsgren Malmström
I helgen arrangeras Gullringsdagen. En dag som Maja varit med att starta.
– Vi var där och hängde upp en tavla så att det blir en hyllning till Maja. Det är en av alla grejer som hon drog igång.
För Anders är det viktigt att Maja får den uppmärksamhet hon förtjänar efter alla år då hon stöttat andra.
– Jag sitter på toppen av en vindrutetorkare. Ena sekunden är jag förnuftig och rationell, i nästa strömmar känslorna och jag är bara en blöt pöl. Mitt liv kommer aldrig att bli detsamma. Hon betydde så mycket för mig. Det jag känner nu är "äras den som äras bör". Hon får inte glömmas.
Artikeln publiceras med anhörigs samtycke.