"När jag målade änglarna funderade jag på ont och gott. Den mörka nattängeln (hon med de vackra strumporna med söm) var från början tänkt som ond. Den ljusa målningen (med den nakna mannen med grus mellan tårna) tänkte jag mig som god. Men under tiden jag lärde känna mina karaktärer förändrades mina tankar", säger Micce Rylander.
Den 12 april öppnar konstutställningen ”Ljuset inom oss – Punktskriften 200 år” i Kronhuset i Göteborg.
– Dels firas att punktskriften fyller 200 år med egen utställning och olika aktiviteter och så är vi 27 synskadade konstnärer från hela landet som ställer ut måleri och konst i keramik, textil, trä och metall, säger Micce Rylander, med ena foten i Gullringen och andra i Stockholm.
Utställningen är jurybedömd. Det var alltså ingen självklarhet att komma med.
– Redan där blir man lite ”inte ska väl jag” – men det gör ju att det blir roligt. Jag har i ganska många år flyttat min egen gräns för vad som är möjligt.
Micce Rylander har en dyster prognos.
– Jag har en tvådelad synskada, dels saknar jag tappar och stavar vilket gör att jag inte har någon ljusomställning, dels förtvinar min näthinna från kanterna in mot centrum, och det börjar närma sig centrum nu.
Hur påverkar det här dig?
– Klart att det påverkar min vardag. Vi tar in närmare 80 procent av våra sinnesuttryck via synen. När man inte har ögon som funkar får man byta de här intrycken mot andra sinnen och de är ganska oprövade, oanvända och otestade. Jag skickade in sju målningar och fick med alla, det är ju jätteroligt.
Arrangör är Synskadade Konstnärers och Konsthantverkares Förening (SKK), en rikstäckande organisation som i över 50 år har arrangerat utställningar, workshops och kurser för att inspirera och utveckla medlemmarna.
– Jag har blivit medlem i organisationen och känner mig lite ny i klubben. Det är en jätteapparat bara att komma dit och lite har väl även jag tänkt att ”synskadade kan väl inte måla”. Men det är klart de kan. Det är ju helt sjukt vad de kan.
Tänker du så, fast du själv har en synnedsättning?
– Ja, jag har tänkt på det där ganska länge, att man sätter epitet på folk och klistrar det i pannan på dem. På något sätt känner jag att det ofta är de som inte tillhör gruppen som har en dialog om hur det borde vara, medan de som sitter på erfarenheten inte är med i diskussionen. Det har i sin tur gjort att jag är försiktig med att använda benämningar. När man träffar de här människorna märker man hur många lösningar de har.
Micce Rylander säger att han blivit inspirerad av Anne Mondotter, som är en av utställarna och ordförande i SKKF.
– Hon har ju blivit känd för sitt låtsasskelett med telefon i handen, som väntat lite för länge på beslut om rätt till ledsagare. En installation som väckt uppmärksamhet och man förstår att det måste bo en punkare i den som gör något sådant. En annan konstnär har gjort en väska i flätad näver. Genom appen Be my eyes, där seende volontärer ger visuell assistens, har hon fått en tolkning av det verk hon själv inte kan se. Den tolkningen, och bild på väskan, har hon lagt ut i en Facebookgrupp där vi kan säga om vi tycker att den stämmer eller inte. Den processen är jättespännande och jag känner att jag kan lära mig hur mycket som helst.
Kronhuset, där utställningen visas, började byggas 1642, bara 21 år sedan Göteborg grundats av Gustav II Adolf.
– Huset är magiskt. Och gigantiskt stort. Omkring 400 kvadrat, så här finns möjlighet att svälla. Det här är en cool utställning oavsett om de som gjort verken är synskadade eller inte, men jag tycker den blir extra cool när alla verk är digitalt syntolkade, med qr-kod. Utställningen är tillgänglig för alla och man kan uppleva den med alla sinnen.
Utställningen pågår 12-20 april.