I början av december förra året blev Sven-Eric Andersson klar med sin skrift "Minnen från min tid som skötare på Sankta Gertruds sjukhus 1953-1972". Vi träffas på Psykiatriska museet på Gertrudsviksområdet norr om Västervik, en byggnad som ursprungligen var matsal och bostad för sjukhusets personal. Museum har det varit sedan början av 2000-talet. Innan dess fanns en museiverksamhet i en annan del av området. Sven-Eric Andersson har varit aktiv i musieföreningen i över 20 år och är en av fyra personer som guidar under öppettiderna och tar emot skolklasser och andra grupper.
– Både besökare och andra har frågat flera gånger om jag inte skulle ta och skriva en bok om min tid som skötare. Sedan tycker jag att det är viktigt att dåtidens mentalvård inte faller i glömska. Det var många som for illa, säger han när vi slagit oss ner i museets administrativa rum.
Ett bokprojekt kände 85-åriga Sven-Eric inte var genomförbart, men dock ett häfte. Framsidan pryds av en patientmålning från 1938, föreställande kastanjeträdets blommor och bladverk.
– Jag tycker att det är en vacker bild. Tavlan hänger här i museet.
Sven-Eric säger att det han skrivit är tänkt som ett komplement till guidningarna. Vid vissa tillfällen är det så många besökare att alla inte får plats och kan inte höra det som sägs. Då är det bra med information i text.
Skriften består av 35 sidor och läsaren får ta del av upplevelser från när den 18-årige bondsonen från Odensvi för första gången satte sin fot på Sankta Gertruds sjukhus fram till 1972. Sven-Eric sätter sina personliga upplevelser i en vidare kontext med historiska fakta, de behandlingar som utfördes, medicinsk utveckling samt berättar om några av människorna han mötte.
– Jag gick på Gamleby folkhögskola och behövde ett sommarjobb. Det var våren 1953. Jag tog mig in till Västervik och på arbetsförmedlingen hade de bara ett enda förslag; på Sankta Gertruds sjukhus, eller "Sankta", som det kallades.
Den unge Sven-Eric hade hört talas om mentalsjukhuset, men visste inte var det låg. Han lånade en cykel och till slut hittade han fram. Stora herrgårdsliknande hus tornade upp sig i ett parkliknande område. I rastgårdar omgärdade av murar såg Sven-Eric patienter i grå overaller.
– I den stora administrativa byggnaden anmälde jag mig. Kvinnan som tog emot tittade på mina betyg, sa att jag såg liten och klen ut. Trots det var jag välkommen tillbaka fjorton dagar senare.
Sven-Eric kom på kvällen innan första arbetsdagen och fick ett sovrum ovanför en av avdelningarna. På natten hördes skrik från patienterna.
– På morgonen klädde jag mig i vit skjorta och slips. När jag kom ner i dagrummet möttes jag av patienterna. Någon introduktion var det inte tal om. Jag skickades ner till Gamlebyviken med tre manliga patienter för att lasta kol. En av dem hade epilepsi och fick anfall efter anfall. Jag hade inte fått någon information om det eller hur jag skulle hantera situationen.
Efter första dagen ville Sven-Eric säga upp sig och åka hem. Men med stöd från andra vårdare beslöt han sig för att uthärda ännu en dag.
– Jag tog en dag i sänder och jag blev kvar. Nyanställda fick en tvåårig utbildning. Under min tid som vårdare fick jag kunskap om olika behandlingar. Många hade förödande konsekvenser för patienterna. Det hade varit bättre att avstå, men på den tiden visste man inte bättre.
