Vi träffas på ett av Västerviks kaféer och med sig har Anders Steiner en tjock bok med svartvita fotografier. På omslaget står namnet Anders Petersen. Han lägger boken på bordet och börjar bläddra.

– Anders Petersen är den fotograf som har betytt mest för mig, säger han.

Det var under en veckolång workshop 1981 i Malmö som Anders fick ta del av den legendariske fotografens arbetssätt.

Artikelbild

| ”Fotografi har varit mitt yrke, men det är mer än så, det är ett kroniskt tillstånd. Det släpper inte.”, säger fotografen Anders Steiner som fyller 70 år. På Västerviks-Tidningen arbetade han mellan 1980 och 2014.

– Det handlade om att öppna upp världar. Jag lärde mig ett förhållningssättet till fotografi, till de personer man ska fotografera, och att man alltid måste ha en etisk och moralisk kompass i ryggraden.

Intresset för fotografering startade i början av 70-talet när Anders skaffade sig en systemkamera och genom en vän invigdes i mörkrummets mysterier.

– Det var magi att se hur bilderna växte fram.

Anders sökte sig till en folkhögskola på Gotland. Huvudämnet var fotografering och efter skolans slut fick han ett vikariat på Gotlands Allehanda.

Artikelbild

| Fotografen Anders Petersen har varit en stor inspirationskälla för Anders Steiner.

– Jag skrev, fotade, jobbade som kopist och med reprokamera. Det var väldigt lärorikt.

Sedan blev det några andra kortare jobb på tidningar i Småland innan han år 1980 började på Västerviks-Tidningen där han stannade fram till pensionen.

Artikelbild

| ”Vad vore livet utan estetik, bildkonst och musik?” frågar sig Anders. På 70-talet upptäckte han Pink Floyd, en omvälvande upplevelse.

– Då var det ren fotografering. Även om jag jobbade mycket med olyckor, sport och snabba grejer har jag inte sett mig själv som en traditionell pressfotograf.

– Vi gjorde till exempel en serie på sjukhusets neonatalavdelning. Bilderna handlade om födelse, barn och liv. Det är den sorters bilder tycker jag är viktiga att sprida.

Artikelbild

| Anders cyklar fem mil i veckan. Den här lilla prylen hjälper honom att hålla koll på hur långt, hur länge och hur fort det går.

Fotograferingen handlar också om att hitta det lilla extra, menar Anders.

– Det känns i ryggmärgen på något sätt, när jag träffar rätt. Jag vurmar för projekt med människor i sociala sammanhang.

Artikelbild

| ”Du ska våga gå nära.”, säger Anders om fotografering.

När det analoga fotograferandet övergick till digitalt var Anders snabb att anamma det nya.

– Jag ville hoppa på tåget och lära mig, men jag märkte att många av kollegorna led av datastress.

Artikelbild

| Anders Steiner

En gång som Anders bokstavligen hoppade på tåget var då han reste till Berlin.

– När muren var på väg att rivas 1989 frågade jag chefredaktören om jag kunde få åka. “Nej, det är överambitiöst” blev svaret.

Artikelbild

| Anders Steiner

Men att sitta hemma kändes inte som ett alternativ när en historisk händelse utspelade sig så nära. Han tog ledigt och reste ner med nattåget. Fem dagar, två kameror och 40 rullar film resulterade i ett omfattande material.

– Eftersom VT tackat nej skickade jag grejerna till Norrköpings Tidningar. Där blev det tre sidor i en söndagsbilaga. “Blickpunkt Berlin” kallades reportaget.

Artikelbild

| Anders Steiner

En gång fotograf, alltid fotograf verkar det som, i alla fall när det gäller Anders Steiner.

– Det går liksom inte att släppa. Det är ett tillstånd som sitter i och som inte går att bli av med. Jag ser bilder hela tiden och kan inte låta bli att fotografera. Jag har alltid en kamera med mig, antingen mobilen eller en stor. Det är som att intrycken skärps med kameran i handen.

Egna projekt som mynnat ut i utställningar och fotoböcker är “Personligheter i Tjust” och “Avtryck” där Anders delar med sig av intryck och ögonblick som han fångade utanför de vanliga uppdragen som pressfotograf.

– Det jag intresserar mig för just nu är “nya landskap” som handlar om att hitta miljöer i naturen där det finns spår efter människan.

Anders berättar om en bild han tagit som föreställer en till synes övergiven trappa som går rakt in i skogen.

– Det var något gistet och en känsla av tidens förgänglighet över det hela.

Själva 70-årsdagen ska Anders fira hemma med de närmaste och i sommar ska hela familjen spendera en vecka på Gotland.

– Det känns lite konstigt att fylla 70 år. Jag känner mig inte gammal, visst det är ett slitet uttryck, men det är så det känns.

Anders cyklade mycket i jobbet som fotograf. Det var enklare och ofta snabbare att ta sig fram genom staden på cykel än med bil. Cyklandet har hängt med in i pensionen och blivit en del av hans livsstil. Han cyklar fyra till fem mil i veckan.

– Cyklingen är en stor passion. Jag en så kallad “memil”. Vet du vad det är? Nej? Det är en medelålders man i lycra.

Han cyklar oftast ensam och på styret sitter en liten räknare som håller koll på hur långt, länge och fort cyklingen går.

– Jag har en rutin som jag följer och konditionen har förbättrats märkbart.

En trevlig tur är runt sjöarna Maren och Kvännaren. Ser du en cyklist på vägarna, klädd i lycra, med en kamera runt halsen, kan det alltså mycket väl vara Anders Steiner som är ute på en av sina träningsrundor.