Vi gör ett besök på slottet en eftermiddag tidigt i november då dimman ligger tjock över nejden. Slottets nuvarande ägare Jesper Allentoft (som tillsammans med sin fru Lone Scherfig förvärvade fastigheten 2009) kliver just ut från sin verkstad när vi svänger in på gårdsplanen. Han är propert klädd i vit skjorta, men färgfläckar på fingrarna vittnar om att han nyss haft en pensel i handen och ägnat förmiddagen åt måleriarbete.

Rummen i slottet renoveras ett efter ett och paret Allentoft/Scherfig har även tagit hjälp av byggnadsantikvarier från länsmuseet för restaureringen av vissa, extra känsliga, delar av fastigheten som sedan 1985 är byggnadsminnesmärkt.

Jesper Allentoft plockar fram flera gamla böcker som berättar husets och bygdens historia. Någonstans har han läst om ett spöke kallat "damen på tredje våningen". Han bläddrar och letar.

– Det ska under en period ha varit så att ett rum på tredje våningen alltid stod tomt. Ingen fick vistas där eftersom rummet tillhörde den här damen i fråga, säger Jesper.

Vem damen kan tänkas ha varit då hon levat tycks höljt i dunkel.

Jesper Allentoft tipsar oss om att kontakta Rigmor Kinnbom, ordförande i Västrums hembygdsförening, för att få veta mer.

Rigmor föreslår i sin tur att vi ska ringa Ulla Zeijlon, vars föräldrar Sven och Kerstin Wahlqvist bodde och verkade i slottet från tidigt 50-tal och ända in på 2000-talet. De drev bland annat pensionat. Ulla var i tonåren när flytten gick från Kalmar till Helgerum.

Och här blir det napp!

– Ja, visst. Så var det en gång i tiden. Det har jag fått berättat för mig av tidigare generationer. Både gäster och bofasta vittnade om att de sett och hört henne på tredje våningen. Men tyvärr vet jag inget mer om damen i fråga, vem hon kan ha varit eller så.

– Hemma, inom familjen, pratade vi inte så mycket om att det spökade. Efter ett tag var det heller inget konstigt med det, att man hörde steg i trappan eller på våningsplanet ovanför trots att ingen vistades där. Man vande sig.

Ulla berättar om två specifika upplevelser:

– Pappa var blind de sista åren av sitt liv, och vid ett tillfälle hade jag och min man placerat honom i en fåtölj vid brasan i hallen på bottenvåningen medan vi fixade med något i ett rum intill. Det var bara vi tre hemma, så när maken och jag hörde någon gå i trappan skyndade vi dit eftersom vi trodde att pappa var uppe och gick och blev rädda att han skulle ramla och slå sig. Men pappa satt lugnt kvar och halvslumrade i sin fåtölj. Han hade också hört stegen men trott att det var jag eller min man som haft något ärende till andra våningen.

– Jag är inte mörkrädd av mig och bara en enda gång har jag känt obehag inför de här upplevelserna. Det var när jag, min man och vår hund sov i rummet innanför gula salongen. Jag vaknade av steg i korridoren och av att hunden ställde sig vid dörren och morrade och reste ragg. Mor och far sov i en helt annan del av huset och hade ingen anledning att röra sig i korridoren utanför vårt rum, säger Ulla Zeijlon.

– När djur reagerar så starkt, och på det sättet, blir det ju obehagligt, säger hon.

Något annat, som Ulla liksom nämner i förbifarten, är en bild som utkristalliserar sig i braskaminen i inre hallen.

– Det är när det bara är glöd kvar. Först glittrar det liksom till och sedan visar sig en bild av honom i bakgrunden. Det har jag sett många gånger, säger Ulla Zeijlon.

Mannen hon syftar på är Baron Carl Raab. Han köpte Helgerums gods 1842 och gifte sig samma år med Marie Louise Key från Ed (faster till Ellen Key).

Förutom Helgerum förvärvade de så småningom även Fogelvik och Åkerholm.

Carl Raab förekommer både i skildringar av Ellen Key och Ada Rydström och båda beskriver honom som en älskvärd person och gentleman.

Baronen arbetade hårt och outtröttligt med sina gods och var även politiskt aktiv. Samtidigt var han en sällskapsmänniska: "Hans glättighet livar och hans vänlighet gör gott", antecknade Ellen Keys mor efter ett besök på slottet 1848.

Och Marie-Louise Raab beskrivs av brorsdottern Ellen Key som en utomordentligt fin personlighet också hon, karaktäriserad av ett "djupt psykologiskt intresse för sina medmänniskor och av en ständigt lika fördragsam mildhet mot alla hon kom i beröring med – hon kunde konsten ´att behaga alla och dock alltid förbli sig själv´ "(hämtat ur "Helgerum i Tjust, personkrönika och byggnadshistoria" av Manne Hofrén).

Paret Raab tycks ha varit mycket förtjusta i Helgerum där de bodde och verkade i flera decennier.

Men. Helgerums slott har haft många innehavare sedan det byggdes i mitten av 1700-talet.

– Jag tycker faktiskt att man kan känna att de som bott och verkat här före oss har varit glada åt att bo här, i det här huset och på den här vackra platsen, säger Jesper Allentoft.

– Kom ska jag visa något, säger han, och tar mig med en trappa upp.

Nedanför fönstret som vetter ut mot allén, rakt ovanför hallen, finns en liten nedsänkning i trägolvet.

– Den måste ha formats efter alla dem som stått här och otåligt trampat och spejat ut mot allén i väntan på någon eller några som ska komma på besök.

Åter till damen på tredje våningen. Är det möjligen någon av våra läsare som tror sig veta vem hon skulle kunna vara? Hör gärna av dig och berätta i så fall!