Att bli butikschef var inte en självklarhet för Monica Schmoranz, trots att hon hade varit biträdande chef i åtta år och jobbat i butik hela sitt yrkesliv. Hon kände sig nöjd med att vara en del av ledningsgruppen på Coop Västervik och tyckte att någon yngre skulle få chansen.
– Vi har haft många butikschefer. Tio stycken sedan jag började 1999. Det har varit en ny vartannat år. Med så täta byten blir det ingen ro.
Själv hade hon just fyllt 60 år. När hon fick frågan att bli butikschef tackade hon nej. Två gånger. Men tanken på att kunna skapa stabilitet i arbetsgruppen avgjorde saken och när frågan kom en tredje gång accepterade hon erbjudandet.
– Jag ville få ordning, reda och struktur. Att jag till slut sa ja var mest för att det skulle bli stabilt på lång sikt. Grunden måste finnas där, hur det ska se ut och vad vi ska göra. Alla ledare vill ju testa sina idéer, men när de inte stannar blir det som att börja om på nytt när nästa kommer.
Förutom biträdande chef hade Monica även två ansvarsområden i butiken. Att gå från dessa arbetsuppgifter till att bli butikschef var ett kliv mot än större ansvar.
– Det är på mig det hänger. Allt ska klaffa på alla ställen och jag ska ha grepp om helheten. Jag är lite överallt och rycker in där det behövs.
I fickan har Monica alltid ett litet block. Där görs snabba anteckningar om vad som behöver göras här och nu. Blocket gör att hon kan släppa tankar jobbet när hon kommer hem. Allt som måste fixas direkt på morgonen därpå finns i blocket. Den långsiktiga planeringen sköts från kontoret.
– Det har blivit mer jobb vid datorn än tidigare och dagarna är långa, ofta från sex på morgonen till sex på kvällen.
Hon säger att hon gillar när det händer saker och det är kul så länge det finns nytt att lära sig.
– Man kan ju inte kunna allt på en gång, men det mesta klarar man om det ges förutsättningar.
Monica är mån om att personalgruppen, på 27 anställda, fungerar. Gruppdynamiken är viktig.
– Vi ska ha kul på jobbet och det är högt i tak. Alla ska få säga vad de tycker, sen tar vi ett beslut och då är det det som gäller.
Monica är född och uppväxt i Västervik. På högstadiet var hon omåttligt intresserad av ishockey och spelade några år i ett damlag.
– Vi var ett tiotal tjejer som tyckte hockey var toppen. Vi tränade tillsammans, men när det var matcher spelade vi mixade lag. Det var väldigt kul. Nuförtiden tycker jag att hockeyn i Västervik har blivit lite tråkig med inköpta spelare som inte har någon anknytning till orten.
Senare, på gymnasiet, hade Monica en idé om att bli revisor.
– Jag hade läggning för siffror, men när jag slutat gymnasiet, 1976, var det lätt att få jobb och jag stannade kvar på Konsums huvudkontor i Västervik.
På den tiden var det en egen konsumförening i Västervik med 14 butiker runtom i kommunen och ett varuhus med restaurang i Västerport.
Men i och med datorernas intåg stramades personalen in på kontoret och Monica flyttade ner till varuhusets parfymavdelning, unga mode och skivavdelningen.
– Konsum i centrum avvecklades efter hand och jag var faktiskt den sista som var kvar. Men 1999 flyttade jag upp till Skotten. Det som alltså är Coop Västervik i dag. (Västervik har ytterligare en Coop-butik, Coop Högö, reds anm.)
På fritiden är det inte så mycket hockey längre. Förutom att se en och annan match när Monica och hennes make Per reser utomlands. När de besökte New York senast såg de en match med New York Rangers.
– Vi är färdiga med sol och badsemestrar. Vi reser till storstäder som Tokyo och London. Nu vill vi ha upplevelser och kultur i stället.
