Debatt Jag var nyligen med på min andra östgötaförfattarbokrea på biblioteket i Linköping. En sådan bokrea innebär just det, att de författare som har kvar osålda ex av sina böcker, de inbjuds att komma till biblioteket, det ställe som förutom skrivarstugan onekligen är författarens verkliga hemvist, och att där på bibblan skulle man få visa upp vad man hade för böcker att komma med. Böcker med några år på nacken, men kanske att någon läsare ändå kunde tänka sig...författare i allmänhet skär annat än guld med knivarna. Vara där både i egen person och med det man har åstadkommit. En verkligt god och naturlig idé tycker jag. Författare får träffa kollegor som man kanske bara har läst förut, och publiken får se de där författarna som man har läst och tyckt både bra och illa om. Ett verkligt naturligt möte, skulle väl kallas ekologiskt om det hade gällt att få möta och ta sina grönsaksodlare på pulsen.

Den första gången var för nu många år sen, men det är en dag som jag mycket ofta med glädje har tänkt tillbaka på. Vi var m ånga författare då också, och arrangemangen omkring var avsevärt större än nu senaste, men tanken var ju densamma, få in författarna bland böckerna. Vad jag minns är hur hela lokalen sjöd av samtal och skratt och möten mellan publiken och oss författare, och vi erbjöds då också att i närliggande hörsal berätta om vårat arbete eller att läsa högt, och allt arrangerades av bibliotekspersonalen. Och den gången, då var också en Akademiledamot närvarande, en som också läste högt för oss, nämligen Klas Östergren. Och allt gav en festsmak, denna härliga blandning av lätthet och gemytlighet, och av innehåll. Detta innehåll som är bokens hemlighet.

Och nu i år fick jag alltså möjlighet att på nytt vara med om någonting så roligt, så jag tackade genast ja till att komma. Många författare skulle vi vara i år också, omkring 15 stycken. Jag hade mycket att se fram emot. Men hur blev det?

Till att börja med, och denna början slår an tonen helt, från första början. För när jag kom till huvudbiblioteket, jag trodde ju att det skulle bli som förra gången, att författarna skulle få komma in i själva biblioteket, både med sig själv och med sina böcker. Men av det där blev det ingenting. Vi fick ju komma in så långt in som i farstun, in i tamburen, men där fick vi ge oss opp till våningen ovanför, där vi som på en långhylla fick etablera oss allihopa, en långhylla som också utgjorde entrén till musikarrangemang strax intill. Och där, på hyllan, där fick vi sitta i stor ensamhet och ödslighet medan biblioteket, författarens verkliga rättmätiga hemvist, inte hade en susning om att vi fanns till. Ingen därnere intresserade sig för oss, vi hörde inte alls till! Jag hoppas att någon tog en bild av oss alla där vi satt, och som sen kallade bilden för Landsförvisning. Och om vi hade haft lyckan att också i år få ha med en Akademiledamot, inte skulle det ha hjälpt, det skulle ju ha stjälpt.

Så det jag har mycket svårt att förstå det är varför inte ett bibliotek tycker det är både roligt och självklart att när författare, som redan finns instoppade i bokhyllorna, att när de själva vill komma dit en dag, sälja en bok, prata med en läsare, att det då inte finns någon plats för dem, att de helt enkelt inte platsar på bibblan? Författaren är ingen konkurrent till verksamheten, eftersom det utan författare inte skulle finnas något bibliotek! Men, när han kommer dit, då åker han opp på hyllan i tamburen.