Gustav var strulig under sina ungdomsår, berättar han. Han var en sådan tonåring som struntade i skolan och sprängde postlådor på fritiden.
Januarisnön har smält bort från Linköpings gator och solen strålar över staden. På Roxtorpsgatan, i lokalerna som tillhör Björklunds fasad och måleri, hänger Gustav Björklund, bördig från Horn. På måleriföretaget har han arbetat sedan han gick ut nionde klass – först som praktikant, därefter som anställd och sedan fem år tillbaka som delägare tillsammans med sin pappa.
– I skolan fick jag ofta höra att det aldrig skulle bli något av mig och att jag aldrig skulle lyckas. Det har verkligen drivit mig och funnits med i bakhuvudet.
Kaffe dukas fram innan Gustav slår sig ned vid lunchbordet.
– Jag har alltid avskytt skolan och i nian hade jag inga betyg över huvud taget. Jag var strulig, pratade för mycket och kunde aldrig sitta still.
Inte heller gymnasiet var något för Gustav och efter 40 minuters närvaro tackade han för sig – och hoppade av.
– De hann inte mer än att visa mig skåpet innan jag sa att "det där kan ni ge till någon annan, jag drar nu".
Men kort därefter började han på det individuella programmet i Kisa, studier som han kombinerade med praktik på sin pappas måleriföretag.
– Jag levde så i två-tre veckor innan jag ringde till pappa och sa att jag inte ville jobba gratis. Jag började få lön och efter några få månader hade vi så mycket jobb att jag hoppade av det individuella programmet också, och började jobba på heltid.
Det är viktigt för Gustav att alla anställda trivs på jobbet. När han började på företaget var de tre anställda, med hans pappa inräknad. I dag är de 38 stycken. "Alla här är kompisar med varandra. De som inte har varit kompisar innan har blivit jättebra kompisar sedan de började jobba tillsammans här."
Och på den vägen har det varit.
– Men allt löste sig inte där. I början var jag inte världens bästa på jobbet heller, erkänner Gustav.
På vilket sätt?
– Jag var måndagssjuk varje vecka, sa att jag var iväg på olika jobb fast jag inte var där... Det var nog nära några gånger att jag inte fick vara kvar.
Och i dag är du delägare. Hur har din struliga bakgrund hjälpt dig i den rollen?
– Massor. Vi har många hos oss som tidigare har varit lika struliga som jag har varit. Man får väldigt bra respons, både av personerna som får den här andra chansen och av personer runt omkring. Det har till och med hänt att föräldrar kommit till mig och tackat för att jag gett deras barn en andra chans. Vissa gånger har de sagt att "vi trodde aldrig att han skulle jobba i hela sitt liv". Det är lite kul.
Gustav är, sedan ungefär fem år tillbaka, delägare i det företag som från början var hans pappas, Björklunds fasad och måleri. Han drivs av att ge folk en andra chans. "Många arbetsgivare sållar nog bort de arbetssökande som jag i stället tar kontakt med direkt. Det har alltid funkat bra för oss."
Vad var det som fick dig att börja ta jobbet på allvar?
– Det var nog när Anton, min bästa kompis, började sommarjobba på pappas företag. Helt plötsligt var det roligt att jobba och jag hade någon att umgås med även på arbetstid.
Men målerifirman har inte varit Gustavs enda fokus sedan han gick ut nionde klass. Periodvis har han även ägnat mycket tid åt sina sociala medier, ett jobb som resulterat i 153 000 följare på sociala medier-appen Instagram. Allt började när han och hans före detta flickvän startade en YouTube-kanal tillsammans.
Det livet längtar Gustav dock inte tillbaka till.
– Det är en lustig bransch och jag tror inte att någon mår speciellt bra av den. Världen på sociala medier är ytlig och alla vill hela tiden vara värst. Jag och mitt ex lade över en miljon om året på resor och då valde vi de lyxigaste ställena, bara för att det skulle se glassigt ut på sociala medier. Inga pengar i världen är värda det där.
Gustav, som har 153 000 följare på sociala medier, tror att många har fel bild av honom. "Jag skulle säga att jag är väldigt ödmjuk och nere på jorden, men det uppfattar nog inte alla", säger han.
Du säger att det är en ytlig värld som ingen mår bra av. Hur känns det att folk säkert jämfört sig med det liv som du målat upp på sociala medier?
– Det är en konstig tanke. De som känner mig vet hur jag lever annars. Vet man inte det kan jag nog uppfattas som ganska dryg och skrytsam på sociala medier.
Gustav erkänner att han blev "folkskygg" av det offentliga livet.
– Till sist ville jag inte ens träffa människor. Det var nästan jobbigt bara att vistas på ett köpcentrum. Det är skönt att vara ifrån det.
I dag har han hittat en balans, där hans sociala medier är en del av hans liv utan att fullständigt ta över det.
– Jag är nöjd med mina sociala medier i dag och tycker att det är både roligt och lagom. Jag lägger upp vad jag gör om dagarna och hur mitt schema ser ut. Många av de som följer mig i dag gör det nog för att de är intresserade av företagsdelen.
Efter alla motgångar har Gustav hittat det som driver honom – att jobba hårt och hjälpa människor.
Och det är just företagsdelen som Gustav vill fokusera på även framöver.
– Jag har flera andra företag utöver måleriet. Nu vid nyår startade jag och en kompis ett företag som ska rikta in sig på microcement. Sedan har jag lite annat på gång som är hemligt just nu.
Gustav ler hemlighetsfullt, konstaterar:
– Jag blir aldrig riktigt nöjd och vill alltid mer.