I den prunkande trädgården vid det faluröda sommarhuset strax utanför Hycklinge spirar leken ikapp med blommorna. Ur det gamla hönshuset sticker en handgjord höna fram sin näbb, efter att ha pensionerats från tjänstgöringen som scenrekvisita, och på den hemmasnickrade minigolfbanan gör Kerstin Blomquist hole in one. Det är tydligt att leken är central här.
Elisabeth Frick och Kerstin Blomquist träffades genom teatern och har i hela sina liv varit verksamma på och vid sidan om scenen.
– Det är leken som är grunden, menar Kerstin.
– Jag har vistats mycket i mina egna världar. Har nog överlevt på att sitta hemma i Rimforsa vid pianot och låtsas att jag är Keith Jarrett. Den som presenterade mig för teater var min högstadielärare Ami Eklöv. Hon satte upp musikaler med varje årskurs, ordnade uppspel i Kisa Folkets Hus. Och rektor Ekdal var så snäll som lät oss avstå från en massa andra viktiga ämnen för att repa musikal istället.
Efter högstadiet gick Kerstin gymnasium med socialestetisk inriktning och därefter kom hon in på Skara Skolscen, en förberedande skola där många framgångsrika scenkonstnärer gått.
– Efter Skara startade vi fri barnteatergrupp i Södertälje. När vi behövde nya medlemmar åkte vi ibland tillbaka till Skara. En gång fick med oss en snäll kille i snickarbyxor som hette Rikard Wolff.
– På den tiden var det högsta status bland skådespelare att spela barnteater ute i landet, flikar Elisabeth in.
Elisabeths teaterintresse väcktes redan i åttaårsåldern när hon började på Vår Teater. Efter en förberedande konstskola där hon mest konstaterade att hon var för social för konstvärlden, gick hon Vår Teaters dramapedagogutbildning och fortsatte där tills hon var 22. Därefter fick hon jobb som skådespelare i frigruppen Förenade Krafter.
– Efter några år ville jag testa på att regissera istället för att spela själv och då behövde vi ju en ersättare. In kom en tjej som hette Kerstin Blomquist och vi bara "GUUUD VAD BRA!". Hon var helt outstanding!
Strax efter att Elisabeth och Kerstin träffats kom Kerstin in på scenskolan i Stockholm. De jobbade var och en på sitt håll, men höll kontakten och kikade på varandras föreställningar med ojämna mellanrum. Efter sju år som vänner blev de ett par, och därmed dök nya prövningar upp:
– Jag jobbade på Riksteaterns Cabaret Tage, säger Kerstin, en lång turné runt hela Sverige med Brita Borg. Och så ville jag bara hem till Elisabeth! På den tiden kunde man inte prata om sånt här. Så första gången Elisabeth hälsade på sa jag att "det kommer en kompis". Men sen när den där "kompisen" dök upp i Arvidsjaur, i Kalmar, i ... ja du fattar. Vi blev i alla fall väldigt väl emottagna, men det var ju knepigt att vara ihop när jag var så mycket på turné.
Under samma tid slog Elisabeth igenom med dunder och brak med musikalen West Side Story.
– Vi gjorde den bland annat med amatörer som bara råkade gå förbi på gatan. Det här "mångkulturella" var unikt på den tiden och blev en riktig braksuccé. Sen hade jag jobb i tio år tack vare den. Men Kerstin var inte med i någon av de uppsättningarna.
Paret lyckades hitta lösningar som möjliggjorde både karriär och relation. Först genom att båda jobbade på Teater Västernorrland i Sundsvall, och senare med olika typer av samarbeten på bland annat Teater Tusan och Turteatern.
– Vi har regisserat en hel del tillsammans och det har varit fantastiskt roligt, berättar Elisabeth.
– Inte som regissör och regiassistent, utan två regissörer. Och vi funkar så bra ihop, det är inte klokt! Ibland hade jag ansvar för den scenen och hon för den scenen. Andra gånger regisserade vi specifika personer för att skådisarna inte skulle bli förvirrade.
Nuförtiden har Elisabeth dragit sig tillbaka från rampljuset, men Kerstin håller igång än. För ett par år sedan genomförde hon en helt egen föreställning under namnet "Högupplöst" och i samma veva debuterade hon på Astrid Lindgrens Värld.
– Jag vill verkligen säga det att, jag har ju jobbat i över 30 år på olika ställen. Men den stämningen som fanns där, det var nån sorts värme som jag verkligen skulle önska fanns på alla teatrar. Det var ett sånt himla fint gäng! Jag tyckte det var fantastiskt, och jättekul att improvisera med publik. Där har du leken igen, och det är ju den som är grunden. Om man inte har leken med sig är resten inte värt någonting.