– Det har varit turbulent rätt länge. Vi har varit så jädra missnöjda, säger Maria Olsson, vårdbiträde på Stångågårdens vård- och omsorgsboende.
Hon sitter i en stor samlingssal för att, tillsammans med kollegan Jeanette Gustafsson, berätta om den tunga arbetsbelastningen, de långa arbetsdagarna och det fortlöpande krisschemat som sattes in under pandemin.
– Det här tar så mycket onödig energi från de boende och vårt jobb, när vi inte är nöjda med schemat och ingen lyssnar. Det här har egentligen varit på tal i flera, flera år, men det blev värre under pandemin, fyller Jeanette Gustafsson, undersköterska, i.
Stångågården är uppdelad i två avdelningar – demensavdelningen Lyktan och Skogsgläntan, en avdelning för äldre utan demenssjukdom. Men, till följd av att demensavdelningen är fullbelagd bor det dementa även på Skogsgläntan.
– I kommunen finns det ett för mig okänt antal dementa människor som står i kö till våra boenden. På Skogsgläntan, som egentligen är en avdelning för "vanligt gamla", är över hälften dementa nu, men vi har inte fått den personalstyrka som vi har rätt till att vara trots det, berättar Maria Olsson, som arbetar på Skogsgläntans avdelning.
Behövs det extra kompetens för att arbeta med demenssjuka?
– Ja, och det arbetar de på nu. Vi håller på med lite utbildningar som vi ska gå, men det krävs också en annan personaltäthet. Man kan inte lämna dementa och de behöver mer hjälp. Många av dem klarar inte vardagen alls. Det har blivit en mycket högre arbetsbelastning för oss på grund av det.
Maria Olsson tillägger:
– Några av oss känner också att det ju inte var det här vi ville jobba med. Man har ju ändå valt den avdelning som man, av en eller annan anledning, trivs bäst med.
Hon belyser också att Skogsgläntans avdelning inte är anpassad på de sätt som krävs för att få klassas som en demensavdelning.
– Vår avdelning är inte byggd som en demensavdelning, med de säkerhetskrav som finns. Det ska vara svårt att ta sig ut till exempel, men det är det inte alls. Det är bara att gå ut. Vi får springa när det kommer larm från dörrarna.
Under pandemin sattes Stångågårdens personal in på ett så kallat krisschema. I stället för att jobba två av fem helger blev de ombedda att arbeta varannan helg. Det schemat fortlöper än.
Hur har ni mått sedan pandemin bröt ut och krisschemat sattes in?
– Det har varit jättetufft. Det märks på hela arbetsgruppen, hela bygget. Det är inte samma arbetsglädje. Vi är deppiga, det märks på stämningen överlag, svarar Jeanette Gustafsson.
Maria Olsson nickar, tillägger:
– Den lilla extratiden som man kunde ha lagt på att måla någons naglar går nu åt till att vädra de problem som vi har. Folk blir ju sjukskrivna, man orkar inte.
Efter en stunds samtalande kommer Emelie Karlsson in i samlingssalen. Hon arbetar, tillsammans med Jeanette Gustafsson, på demensavdelningen Lyktan. Även hon är trött på situationen som råder.
– Det är inte roligt. Man känner sig inte så uppskattad, kan jag tycka. Vi gör ändå ett jätteviktigt jobb, men det syns varken i lönekuvertet eller på schemat. Och krisschemat... Krisen är väl kanske över nu?
Hon suckar.
Nu har de två avdelningarna skickat varsitt brev till kommunens vård- och omsorgsnämnd. Ett av breven, Lyktans, togs upp under det senaste nämndsammanträdet.
– Det är så tråkigt att det ska behöva till ett brev för att folk ska förstå, men det är väl jättebra att det kommer upp. Det är bara att hoppas att det blir något vettigt av det, säger Jeanette Gustafsson.
Hon tillägger:
– Vi trivs ju väldigt bra här annars. Jag älskar mitt jobb.
De tre kollegorna, med övrig personal i ryggen, vill nu se en förändring. Bland annat vill de ha rätt personaltäthet och kompetens, samt mer individanpassade scheman.
– Jag jobbar 85 procent och jag skulle hellre jobba lite längre dagar när jag väl är på jobbet, säger Jeanette Gustafsson.
– Och jag är precis tvärtom. Jag jobbar hellre lite varje dag. Jag skulle kunna jobba varje lördagsförmiddag bara jag slapp delade turer. Varför måste alla jobba 19 pass var? Det måste vara lite mer flexibilitet, fyller Maria Olsson i.
Jeanette Gustafsson nickar, konstaterar:
– Alla är ju olika och därför kan det inte vara lika för alla.