Säg den 14 april och det går en rysning genom alla vuxna i familjen Svensson och Lingersjö. En jobbig dag för barnbarnen också förstås, även om de på barns vis förträngt det mesta och bara visar sann glädje över att kunna busa vidare med morfar-farfar och att det finns en kärleksfull och trygg famn att krypa upp i.
Det var så när att Arnold Svensson inte fått se barnbarn och barnbarnsbarn växa upp. Hjärtat stod ändå stilla i 56 minuter och läkarna gav honom inte så stora chanser att fortsätta leva.
– En sportmänniska och otroligt viljestark, det har han alltid varit och det ska vi vara tacksamma för i dag, säger hans hustru Rosemarie. Det var nog det som räddade honom.
Vardagen tog en helt annan vändning den 14 april 2013. Makarna Svensson var nyss hemkomna efter en långpromenad. De har fina gångstigar kring hemmet i Emmenäs, mellan Målilla och Mörlunda, där de gärna motionerar och samtidigt följer årstidernas skiftningar.
– Arnold hade nätt och jämnt lagt sig på soffan, när jag hörde en onormal snarkning, som en grizzlybjörn lät det, berättar Rosemarie som direkt anade att allt inte stod rätt till. När jag tittade till honom var han blå i ansiktet och okontaktbar.
Arnold hade drabbats av en kraftig hjärtinfarkt. Sedan blev allt bara kaos, hon slog larm till SOS, följt av samtal till barnen. Sedan minns inte Rosemarie riktigt allt som hände.
– Vi ska vara glada att ambulansen var så nära som i Gårdveda och att man just den här dagen var tre. En personal som varit mammaledig åkte med extra, säger yngste sonen Robert Svensson och berömmer deras arbete.
Det fanns lite aktivitet i hjärtat visade det sig, så Arnold lastades för transport till lasarettet. På vägen dit kom hjärtat igång igen och nedkylning påbörjades.
– Men vi fick inte mycket hopp, utan läkarna gjorde klart för oss att han inte klarade sig utan maskinerna. Skulle hjärtat stanna igen, skulle inga fler upplivningsförsök göras, berättar äldste sonen Johan. Och var det så att han mot alla odds skulle vakna, kunde ingen veta vilka skador hjärnan fått.
– Usch, det var en hemsk tid, säger Rosemarie. Andra dagen fick vi till oss att det nog var bäst att ta farväl.
– Så vi samlades alla för att berätta hur mycket vi tycker om honom och att han skulle fortsätta kämpa, inflikar sonhustrun Jeanette. Vi ville inte riktigt ge upp och acceptera att det verkligen var slut.
Fjärde dagen flyttades Arnold till Oskarshamn, där en röntgen visade att det var aktivitet i hjärnan, det gav förstås nytt hopp. Det gick ytterligare en dag och så hände det läkarna beskrivit som ett "mirakel".
– Plötsligt såg jag hur han rörde lite på tårna, säger Jeanette. Det kändes så fantastiskt skönt att se. Dagen efter slog han upp ögonen, tittade på oss och log.
Men det kom att dröja än några dagar innan han började känna igen sina nära och kära omkring sig.
– Vi plockade med oss fotografier och tränade hans minne. Han mindes allt det gamla, exempelvis huset som det såg ut innan renoveringen, och Rosemarie på gamla kort.
– Men inte i verkligheten, tillägger hon och ler mot sin man sedan 54 år tillbaka.
Hur det nu kunde bli så, funderar Arnold och börjar berätta på bred jämtländska, om hur han mötte sitt livs kärlek.
– Jag jobbade inom cementbranschen och skickades hit till trakten från Trelleborg, för att anlägga en sandsilo 1962. På väg från Målilla hotell, där vi åt, såg jag Rosemarie och tänkte "henne måste jag stanna och prata med", så jag slog till bromsarna. Det behövdes bara det samtalet, jag var fast direkt. Det var kärlek vid första ögonkastet, och sedan dess har vi inte varit ifrån varandra.
– Jag tror jämt du blir lite generad "farmor", säger Jeanette och stryker sin svärmor Rosemarie över den rodnande kinden.
Ja, så här skulle vi ha kunnat suttit och pratat länge. Om stort och smått i vardagen, som Arnold är så tacksam för att han får uppleva. Han gläds över att fylla 79 år i sommar och kunna samla hustru, barnen Johan, Maria och Roland, nio barnbarn och fem barnbarnsbarn omkring sig. Han lever ett rikt liv, enas vi om.
– Det är knappt så läkarna tror att det är sant, de brukar säga "där är han som går på övertid". Att jag överlevt mot alla odds. Man blir väldigt ödmjuk inför livet när något sådant här händer. Varje dag är en gåva och på söndag är det dags att fira sexårsjubileum.
