Så lossnar länken och planet stabiliseras. Nedanför har trädtopparna suddats samman till en matta av mörkgrönt. Solljuset blänker i Hulingen. Luften susar kring planet. Det är som att vara astronaut i himlen, inkapslad under en transparent kupol med utsikt åt alla håll.

– Det är väldigt bra sikt idag, en av de bästa i år. Så det passar bra att ta med passagerare, berättar Niklas Eriksson som tog med nyfikna upp i skyn vid Hultsfreds flygfält.

Själv har han flugit segelflyg sedan 14-årsåldern. Förutom att glida i timmar över himlavalvet utför han olika trick och har vid ett tillfälle flugit upp och ner hela vägen till Målilla. Felvänd åker dock inte de 20-tal personer som dykt upp till Hultsfreds segelflygklubbs "Spaka Själv" -dagar.

– Det är roligt att få vara med när folk förverkligar sina drömmar. För några år sedan hade jag en farbror som fick det här i 75-årspresent. Han sa "Jag har drömt om detta hela mitt liv" och jag började nästan gråta, tänk om han fått prova på det när han var 20 år istället, då kunde han ha fått flyga hela sitt liv, berättar Niklas och vinklar planet för att peka ut landmärken.

– De vita prickarna på horisonten är kärnkraftverket i Oskarshman, där är vattentornet i Storebro, där Vimmerby och om det inte vore för röken från skogsbranden utanför Kristdala skulle vi se Blå Jungfrun.

Nere på marken står ordförande Håkan Walfridsson med kommunikationsradio och listor.

– Det är roligt att kunna erbjuda en upplevelse och kanske inspirera någon till att börja flyga hos oss. Vi har kört för fullt här under två dagar. En del är helt nya medan andra är gamla segelflygare.

Näst i tur på att få föras upp bland molen är Hans Östlund från Hultsfred som själv flög under åtta år.

– Att flyga är som att cykla, när man väl lärt sig så sitter det, så lite grann ska jag prova på att spaka själv. Det är 35 år sedan nu så det ska bli spännande. Lite har jag saknat det, det är en frihetskänsla att vara där uppe.

Tommy Carlsson från Storebro håller på och ta av sig fallskärmen. För honom var det första gången.

– Det var lite skumpigt i början. En skräckblandad förtjusning skulle jag säga, men så är man ovan. Det blev rätt trevligt sedan, en härlig känsla. Jag kan absolut tänka mig att följa med någon som kan igen.

Efter att ha cirklat i molnens kvarter knastrar det i radion när Niklas medelar att det är dags. Landningsbanan växer i storlek och med ett skump som får det att skallra lätt i magen har vi lämnat himlen bakom oss.