Bandet startades för 25 år sedan. Den nuvarande konstellationen bestående av Kenneth Rosén, Bert Olausson, Ulf Nilsson, Patric Engqvist, Tommy Eklund och Anders Nilsson har spelat tillsammans sedan 2011. Tillsammans minns de tillbaka över de år som passerat.

- När det blev tio år tänkte vi "fan vad länge" nu spelar vi något år till och sedan lägger vi ner, berättar Patric Engqvist.

- Nu har det blivit 25. På något sätt har vi spelat så länge att det inte märks, det bar blivit en del av livet.

- Som fil och müsli, slänger Kenneth Rosén ur sig vilket utlöser ännu en skrattsalva.

Så vad är framgångskonceptet som gjort att de efter ett kvarts sekel förfarande önskas upp på scen? Enligt Patric beror det på att musiken de spelar har förmågan att nå fram till många.

- Irländsk folkmusik är grunden för vår musik. Vi har försvenskat den och det tror jag har gjort den lättillgänglig. Det är folk som är 85 år som sitter där ute och ända ner till barn. Det är något älskvärt med folkmusik, den är hållbar och kan återanvändas.

Berts hypotes är att det är glädjen bandet själva känner som gör att de fortfarande är igång.

-Det här bandet har alltid haft hand om allting själva. Vi har aldrig legat i knät på någon och det är en del i att vi klarat oss så bra så länge. Jämfört med Avici har vi inte haft den pressen på oss utan vi kan fortfarande tycka att det är kul.

- Just det här att vi lika gärna har en spelning på ett 30-års kalas som på en stor festival, tillägger Ulf Nilsson.

- Vi har spelat för 12 personer i ett båthus i skärgården och det var minst lika roligt som att stå på Eksjö stadsfest framför ett par tusen.

Anekdoter och minnen bollas mellan medlemmarna. Tommy Eklund berättar om hans första spelning med bandet och menar att tillfället var äkta "Lifvens".

- Den kommer jag aldrig glömma. Jag blev inringd för att vicka. Vi pratade om låtarna i bussen upp och när vi står på den stora festivalscenen var första låten "Rolling down". Jag visste ju inte vilken det var så jag tittade i mina papper. "Hur går den?" frågade jag. "Ja du börjar" sa de och vände sig om mot publiken. "Hur fan då?" tänkte jag, men det gick och just det är väl lite Lifvens. Klara färdiga gå.

Musiken och speglingarna bygger på att bandmedlemmarna lyssnar och anpassar sig till varandra. Spontanitet är en regel snarare än undantag.

-Vårt sound bygger mycket på det, säger Bert.

- Det hela startade med att vi var två trubadurpar som hade låtar med sig in i boet. Så vi startade direkt och repa har vi inte börjat med än. Det har hänt att vi lyssnat på en låt i bussen och sagt att vi tar och prövar den ikväll. Ofta brukar vi lägga den i slutet för då är det ändå ingen som hör vad vi spelar.

Men att gå direkt till skarpt läge är något som ändå känns i maggropen.

- Skräckblandad förtjusning kan det vara ibland, menar Kenneth.

- Även nu efter 25 år så känns det lite pirrigt inför spelningar. Men jag gillar det. Nervositeten omvandlas efter några sekunder till något helt annat. Det är inte den tråkiga nervositeten man hade när man började för den är ju tärande.

På frågan vad de själva fått ut av att spela under åren är det just glädjen och skratten som alla står enade bakom

- Det har vi pratat om många gånger, säger Patric.

- Att ha det här att åka ut, skratta och ha jäkligt roligt ihop, det göra att man mår ganska bra generellt och att andra motgångar kan vara lite enklare att ta. Jag tror att det är bra för själen. Ibland har man känt att det skulle vara skönt att vara hemma istället, men sen när man ....

-.... kliver på bussen är man igång igen, fortsätter Kenneth.

- Det kan man säkert uppleva i andra yrken. Kanske kan en rörmokare få den euforiska känslan när han dragit ihop vasken och den funkar.

Men 25 år till på scen tror de inte på.

- Nej det är nog fysiskt omöjligt. Jag tror inte heller att publiken vill åka och titta på ett band som har liggsår, säger Kenneth.

- Man får ta det lite som det är. Vi har spelat i 25 år nu så vi har råd med det, avslutar Patrik.