– Jag saknar framförallt gemenskapen. Att få vara en riktig klass. Vi är en sådan klass där alla pratar med alla och det är så synd att vi inte har kunnat göra det så mycket, säger Ajla Dreco.
Hon är 18 år och ska börja sista året på samhällsvetenskapliga linjen på Hultsfreds gymnasium. Hon tillhör den grupp av elever i landets skolor som haft mest distansundervisning. Redan innan påsken förra året stängde landets skolor ner.
– Det känns som att jag inte fått uppleva gymnasiet, jag längtar efter det. Förra årets treor satsades det lite extra på eftersom de skulle göra sina gymnasiearbeten och det krävdes mer av dem. Jag hoppas det blir så för oss också.
Det är svårt att hålla motivationen uppe när man varken träffar sina klasskompisar eller lärare. För Ajla Drecos har det gått bra och hon är nöjd med sina skolresultat:
– Jag fick till slut bra betyg, men tvåan är ett tufft år och i kombination med att jag också tog körkort i våras var det rätt stressigt.
Så har det inte varit för alla – många har mått sämre under pandemin och flera ungdomar i kommunen har lidit av psykisk ohälsa.
– Det är svårare att klara uppgifterna när man inte har tillgång till lärarna eftersom man måste ringa och boka tid med dem. När man märker att man inte lyckas mår man lätt sämre.
När höstterminen började förra året var hon inställd på att det skulle kunna bli distansundervisning igen. Så i september när beskedet kom och skolan stängde två dagar senare var det ingen överraskning.
– Första gången det hände var det spännande och nästan lite kul. Men sen när månaderna gick och vi aldrig fick komma tillbaka var det bara tråkigt och jobbigt. Sen under våren fick vi vara på skolan några strödagar här och där men vi visste aldrig hur det skulle bli.
De två senaste årens studenter har varken haft utspring eller mottagning som vanligt. Det är något som Ajla Dreco hoppas kunna ha.
– Jag har ju sett studenterna gå i led med orkester här på gatan i Hultsfred. Det ser så kul ut. Så vill jag ha en riktig champagnefrukost, en avslutning i klassrummet med alla och ett riktigt utspring. En mottagning hemma i trädgården, med tält och mat skulle jag också vilja ha – jag saknar att se mycket folk samlade. För min familj som kommer från Bosnien är studenten en stor sak så det brukar bli mycket folk.
