Temat var "Vad har du på hjärtat". Vinnare blev Ajla Dreco, vars krönika valdes med motiveringen att "den är stark, språket blir ett slagträ och hon beskriver sin frustration och sina erfarenheter av rasism i vardagen. Läsaren inser att den finns mitt ibland oss. Den blir lite av ett wake up call."
"Alla är lika mycket värda", "hudfärg spelar ingen roll" och så vidare. Allt det där har jag fått höra flera gånger och hör fortfarande. Det stämmer ju såklart, men samma personer som jag hört det av, i detta fall en klasskompis, har kallat mig "bosnijävel" (för att jag är bosnisk) på en lektion framför en lärare. Men såklart var ju det min klasskompis sa bara på skoj, eller?
Detta fick mig att tänka efter. Tänk er att vara 14 år, lämna sitt hem som blivit bombat i sitt hemland och istället flytta till ett helt annat land med ett helt annat språk och helt nya människor. Men främst, till ett land med fred.
Man hoppas på att man kommer att bli behandlad med respekt. Istället blir man kränkt av sina nya klasskompisar så fort man kommit in i klassrummet på grund av sin religion eller hudfärg. Sen får man dessutom höra att klasskompisarna kallade dig för det på skoj?
Det anser jag vara rasism. Rasism förekommer överallt. I skolan, på fotbollsplanen, på jobbet, i mataffären, ja överallt. Men, när någon människa blir kallad för något rasistiskt, speciellt av oss ungdomar, så är det ju bara på skoj.
"På skoj". Ett uttryck vi alla har använt någon gång i våra liv. Ett uttryck som jag anser är helt löjligt att använda efter att man kallat någon för inte bara något rasistiskt, utan för något kränkande överhuvudtaget. Hur kan något som "jävla invandrare" vara det minsta lilla kul liksom?
Sånt skrämmer mig. Men vet ni vad som skrämmer mig mest? Att sådana rasistiska uttryck som kränkande ord och åsikter vissa av oss ungdomar använder, uppmanas ungdomar till, fast på ett ganska diskret sätt, vid matbordet där hemma. Hemma där föräldrar ska lära sina barn respekt för sig själva och andra.
Istället för det så får ungdomar hemma höra hur "invandrarna har tagit över vårt land" och att "de alla borde skickas hem". Föräldrar kan säga: "Akta dig för den där invandraren i din klass, man vet aldrig med sådana som han". Och aldrig får barnet veta anledningen till varför han ska hålla sig borta från invandraren i sin klass, men han gör det ändå.
Andra kanske tycker att jag överdriver. Att allt det där inte är rasism. Jag ser på saken och tänker efter. Överdriver jag? Nej. För jag utgår från saker jag själv varit med om och har hört. Hur kan jag då överdriva?
Iallafall, samhället är ganska uppochner och många behandlas illa. Varför sker ingen förändring?
Men vi, vi ungdomar. Vi kan göra skillnad! Även om vi ibland är för fega att säga till våra klasskompisar att det är fel att kalla den nye irakiske killen i klassen för något kränkande gällande hans hudfärg och kultur, så kan vi ju ändå bättre än så. Eller hur? Säg till och ta ställning!
Jag vet hur det känns att höra sånt och jag vet att vi ALLA inte pallar höra sånt i våra klassrum längre. Se till att sånt inte hörs något mer då. Just DU kan så himla mycket bättre än att bara lyssna. Alla är värda någonting och det kan du visa genom att ta ställning!
Så avslutningsvis, vad gjorde jag egentligen efter att ha blivit kallad "bosnijävel" av en klasskompis? Jo, jag sa till personen att jag är stolt över att vara en "bosnijävel" om jag nu är det. Högt och tydligt sa jag det.
Men när jag sa det var det mig läraren sa till att vara tyst. Det enda jag gjorde var att ge läraren en blick som visade att jag inte skulle vara tyst om det. Jag tänker aldrig vara tyst om vem eller vad jag är, och det är verkligen inte på skoj.
Var inte det du heller.