En duktig kämpe värd att uppmuntra tyckte Min stora dag, som satte guldkant på Victor och hans familjs vardag.
– Jag kände till organisationen Min stora dag, men det har aldrig slagit mig att Victor kunde få en önskan uppfylld, säger mamma Jenny Flensburg. Jag är uppriktigt berörd av att någon tänkte på vår son.
Familjen har tvingats forma en egen vardag, där behandlingar, provtagningar och långa sjukhusvistelser upptar en stor del.
Under den intensivaste perioden i december bodde man på sjukhus 70 procent av tiden.
Samtidigt som man förstås format mer välkomna minnen tillsammans i form av fredagsmys med tacos, långa stunder i studsmattan, glad lek med bästisen Ester och len rabarberpaj som äts på altanen med sommarsmutsiga fötter som inte kan vara stilla någon längre stund.
Det är goda minnen som man önskar ska sudda ut de jobbiga i sinom tid.
– När Victor var som sjukast levde vi på något sätt ständigt i standby, alltid beredda på att behöva åka in till sjukhuset igen, säger pappa Kim Logg. Vi klev in genom dörren efter en lång sjukhusvistelse på BOND-avdelningen i Linköping, satte ner väskorna och packade om dem direkt för att vara beredda på att åka tillbaka.
– Andra stunder är vår vardag inte så annorlunda mot andras, tillägger Jenny. Förutom att vi lever med en annan oro än vad vi hade gjort om vi inte haft ett sjukt barn.
När Victor var inne i en lugnare behandlingsperiod fick han en överraskning av Min stora dag, som tyckte att den unga kämpen behövde lite uppmuntran.
Organisationen samarbetar med samtliga sjukhus i Sverige, för att alla barn mellan 4 och 18 år ska få något att längta till, uppleva och minnas.
När Victor fick frågan vad han önskade sig allra mest föll blicken på skidhjälmen på hatthyllan och svaret kom snabbt.
– Jag ville åka skidor och dricka varm choklad, berättar han för mig när vi slagit oss ner vid bordet tillsammans med pappa, mamma och lillebror Aston som kom till världen mitt under Victors intensivaste sjukdomsperiod.
– Ja, varm choklad var favoriten då när resan gjordes, inflikar Jenny samtidigt som hon tittar kärleksfullt på sin son. Det fanns knappt inga begränsningar, säger hon och leendet blir ännu större.
Nästan hela släkten följde med för att njuta av dagarna i Lindvallen. Mormor och morfar, farmor och farfar, morbror och farbror. Det var egentligen bara faster som saknades i och med att hon nyligen fått kusinen Oda.
– Det var fantastiskt roligt att vi fick de här dagarna tillsammans för de har hela tiden ställt upp så bra och varit en del i allt kring Victors sjukdom.
Mest hela dagarna bestod av skidåkning, men det fanns även tid för bad i simhallen som hade en vågmaskin och rutschkana får jag berättat för mig.
– Och så fick vi åka hundsläde mamma och jag, säger han och hans ansikte blir ännu gladare och piggare. Det var vita hundar som såg ut som vargar som drog släden, berättar han. Så käkade vi varmkorv. Jag tryckte i mig, berättar han vidare och trycker handen mot munnen som för att visa. Vi fick mysa med hundarna också. Det var roligt, tillägger han.
Min stora dag vill skapa goda barndomsminnen. Det har de verkligen gjort i Victors fall. Mitt under behandlingen mot leukemin, som han fick i maj 2015 blott tre år gammal, fick han en paus från det tuffa och svåra.
Och sedan familjen kom hem har Victor kunnat vara någon dag på förskolan rent av. Det återstår fyra dagsbehandlingar på sjukhus och vad Jenny och Kim tror ska deras son vara färdigbehandlad i oktober.
– Jag vågar inte riktigt räkna ner än, säger Kim.
– Jag gör nog det, tillägger Jenny och vänder blicken mot Victor. Jag behöver ett mål för att orka.